Zsandor

En regnig dag som denna gick vi ut i skogen iklädda regnkläder och stövlar (jag) samt reflexväst (Zsandor) för att få lite motion och naturupplevelse. Vi hann inte gå långt innan Zsandor, som var lös, hittade på något på egen hand. Eftersom han oftast brukar springar i cirklar runt mig för att nosa och greja lite så tänkte jag inte mer på det förrän jag upptäckte att han var borta. Väntade och lyssnade en bra stund innan jag ropade på honom. När han väl kom tillbaka med nosen i backen så kopplade jag upp honom. Uppenbarligen hade han hittat något mycket mer intressant än en matte i regnställ - nämligen ett spår!
Skogshund som han är så är spår sjävklart något av det roligaste Zsandor vet, personspår, viltspår och inte minst djurspår. Men djurspåren brukar inte sysselsätta honom så mycket att han knappt märker mig förrän jag står nån meter framför honom, som i detta fall. Och trots kopplet var han fortfarande väldigt, för att inte säga, extremt intresserad av spåret, så jag tänkte att visst, vi kollar vad det är för nåt då. Tyvärr hade jag inte spårscarfen med, men jag gav honom klartecken, ungefär halva flexilinan (4 meter) och lät honom spåra. Fram och tillbaka och i cirklar öve stock och sten gick det, mer och mer intensivt spårade han, och desto mer nyfiken blev jag. "Såhär brukar han inte spåra efter djur, tänkte jag, så det måste vara nåt speciellt."
Efter en stund såg jag på hans kroppsspåk att vi var nära målet, han var så ivrig att han inte skulle märkt om en smällare brann av i närheten, det kan jag svära på. Så fick jag förklaringen till hela alltet: han nosade upp en älgskank på snöre. Alltså hade någon lagt ut ett långt blodspår som han följt, det förklarar ju hans iver. Men vad gör man när ens hund, som är nybörjade på blodspår, följer ett som jag själva inte lagt ut, klarar av det galant och är superlycklig över sin insats? Jag gjorde det enda jag tyckte var rätt, nämlingen berömde honom jättemycket, lät honom nosa och smaka på skanken (förlåt du som lagt ut det) och gav honom sedan godis. Han var lika lyckliga när vi gick därifrån, men tyckte nog det var konstigt att vi lämnade kvar skanken mitt i skogen (han sneglade bakåt och tittade undrande på mig).
Inte för att jag tvivlade på Zsandors förmåga att spåra, hans nos är helt otrolig, men nu har jag fått bevisat för mig att han nog kan bli en riktig viltspårhund en dag, när han faktiskt självmant hittar spår som någon annan lagt ut i skogen borde han ju också kunna spåra upp skadat vilt nån gång i framtiden.