Zsandor

Idag hade Zsandor turen att först på dagen få en promenad med husse, och sen när jag kom hem från jobbet fick han en skogstur med mig!


Hmm, undrar om husse och Zsandor supit till medan jag varit på jobbet? :-)


Det är så kul att springa med pinnar!


Vi är vid jaktstugan och matte fikar lite


Råttfångaren jagar råttor! (eller sorkar eller vad det är...)


"Men var tog du vägen?"


"Woho, jag vill busa!"

Igår var vi i Umeå hos dagmatte Ulrika igen så Zsandor ska känna igen sig lite mer när han ska vara där själv första gången (nästa måndag). Allt gick jättebra precis som förra gången, den här gången fick han träffa hennes sambo Krister också och Zsandor blev väldigt förtjust även i honom.

Det är tur att Zsandor gillar att åka bil så mycket resande som det kommer bli framöver, åtminstone två gånger i veckan kommer vi nog åka upp, resten av tiden blir det hemmaläsning eller grupparbete.

 

Idag skulle vi ut på långtur med Pepsi och hennes familj, men regnet öste fortfarande ner i morse så vi sköt upp det. När det regnar vill Zsandor inte vara ute alls (duggregn är ok, men inte mer än så) och jag är inte heller så där jätteförtjust i att gå långpromenader när det regnar, (även om det faktiskt kan vara mysigt ibland om det är varmt i luften) så då blir det mest att vara inne. Zsandor kryper gärna under täcket och gömmer sig från ovädret eller så vill han leka, att träna lite är också kul för att få lite stimulans. Zsandor råkar ju också ha en väldans bra matte som faktiskt bakade en hel drös med mumsigt hundgodis till honom!

 

Efter middagen sprack det faktiskt upp och solen visade sig, så jag och Zsandor skjutsade husse till en kompis och sen åkte vi till skogen. Vi parkerade vid Hamptjärn och gick bort mot jaktstugan, där klättrade vi upp på Hamptjärnsberget och gick där uppe längs kanten, jag tittade på utsikten och Zsandor lekte med pinnar och sprang runt och fjantade och var lycklig. Det kändes kusligt höstlikt ute men var ändå skönt, förutom att det var lite halt att klättra i den blöta mossan, speciellt eftersom jag hade gummistövlar på mig. Måste verkligen åka till Naturkompaniet snart och kolla på kängor.

Efter 1½ timme började det mörkna så då gick vi tillbaka till bilen och åkte hem och Zsandor fick ett gott märgben att gnaga på som avslutning.

Högst upp på berget har man bra utsikt


"Matte ropar, det brukar betyda godis!"


Spanar-Zsandor


"Hmm... hur tar man sig lättast ner?"


Ju större "pinne" desto bättre


Nog för att det var fullmåne igår men ser inte tänderna lite väl vampyraktiga ut?


Zsandor ser ut att fundera över något, kanske över älvorna i bakgrunden?

Istället för en skogspromenad innan jobbet igår packade vi ihop oss på cyklarna (Zsandor bredvid) och trampade iväg. Vi cyklade bort mot Svedjeholmen och sedan vidare längs den "nya" cykel/gångbanan utmed Brogatan bort mot ridskolan. Väl framme där var det dressyrtävlingar så vi tog en liten paus, satt i solen och tittade på fina hästar och myste. Zsandor fick äta upp resterna av en hamburgare och strips av en kvinna som satt bredvid oss, hon frågade självklart först om hon fick ge honom och det fick hon eftersom det inte var någon lök i hamburgaren. Gissa om Zsandor blev nöjd! Han tittade länge efter henne när hon sedan gick iväg...
Sen cyklade vi vidare, upp förbi Gålnäs industriområde och sen grusvägen via Svedje tillbaka. Den vägen är helt fantastisk, det är så fint däruppe! Vore det inte för Botniabanan så skulle jag kunna tänka mig att bo däruppe.
Zsandor var helt slut när vi kom tillbaka efter nästan 1½ timmes cyklande, han springer ju precis hela tiden, mycket fortare än när vi promenerar.


Idag är det passande väder för att göra ingenting utomhus, trots att jag är ledig första dagen på över en vecka. Zsandor blev dyblöt på morgonpromenaden och efter det har han legat och gömt sig under täcket. I eftermiddag ska vi åka upp till dagmatte i Umeå och hälsa på igen så då är det bara skönt att solen håller sig borta. Imorgon får den gärna komma tillbaka igen.

Igår var vi som sagt i Umeå för att hälsa på en kvinna som var intresserad av att vara dagmatte åt Zsandor i höst. Vi kommer antagligen åka upp till Umeå ett par gånger i veckan i genomsnitt (eftersom det är så långt att åka) och även om vissa dagar skulle funka bra ändå om vi bara är borta i sex timmar så känns det ju mycket bättre om Zsandor slipper vara ensam...

Dagmatte Ulrika bor en liten bit bort från universitetet, men det gör inte mig nåt, så länge Zsandor har det bra kör jag gärna en sväng extra. Hon bor med sin sambo i en fin liten två på markplan (vilket ju alltid underlättar) i ett jättemysigt område. Vi hade "pratat" en hel del innan via mejl så hon visste en del om hur Zsandor är, vilka problem han har, vilka situationer han inte klarar av osv. så hon skulle vara lite förberedd. Hon började med att bete sig sådär som man egentligen alltid ska göra mot hundar, framförallt mot nya hundar, nämligen att ignorera. Och det blev effekt, vanligtvis när folk hälsar och visar intresse så ska han hälsa, hoppa och pussa (eller morra om han tycker personen är jobbig), nu fick han ingen respons när han försökte hälsa utan lugnade ner sig ganska fort och var inte sådär jobbigt gåpåig han kan vara.
Det här sättet att hälsa, eller snarare inte hälsa, verkade funka jättebra på honom, då slipper han ju en hälsningsprocess som faktiskt kan vara ganska jobbig eftersom den innebär att avgöra om personen är farlig eller snäll, samt fundera ut hur han ska bete sig. Eftersom han har lite svårt för att träffa nya människor så är det bra att veta att det här sättet funkar så bra! (Jag är så trött efter lite sömn och jobbig arbetsdag att jag inte orkar spinna vidare så mycket som jag skulle vilja just nu).
När vi sedan satt i hennes soffa så klättrade han på henne och skulle pussas, då var hon liksom "godkänd". För många hundar blir ju personer som inte visar intresse för dem extra spännande och så var det nog i det här fallet.

Vi satt och pratade och det visade sig att hon och jag hade massor att prata om, men flera gemensamma intressen osv! Zsandor satt/låg med oss i soffan eller gick runt och nosade. Han var jätteduktig, jag tror hennes lugn smittade av sig på honom, annars blir han lätt lite rastlös på nya ställen då han inte har något att göra.
Hon fick också se lite av hans (pinscher)egenskaper, det här med att kela med honom på hans villkor, när man tar i honom på fel sätt eller vid fel tidpunkt så blir han lite morrig och vill vara ifred. Många som inte känner honom (eller rasen) skulle ha åsikter om att hundar inte får morra eftersom de då försöker sätta sig över en, osv. men hon var vettig och förstod hela grejen med att hundar ska få säga ifrån när de vill vara ifred och att han faktiskt inte morrar av "dominans" eller nåt sånt, utan av osäkerhet i de allra flesta situationer.
Det är ju en sak att jag inte bryr mig om hans morrande utan fortsätter (gosa med honom eller vad det nu rör sig om) ändå, men sånt vill jag inte att en dagmatte ska "träna" på, det är upp till mig som känner honom utan och innan och kan läsa av honom helt och hållet. Dessutom tycker jag han har rätt att säga ifrån försiktigt när han vill vara ifred eller när han känner sig trängd. Hellre det än en hund som lider utan att säga nåt, eller ännu värre, inte säger något utan en vacker dag hugger till för att den fått nog.
Säga vad man vill om Zsandor och hans problem, jag kan i alla fall tolka hans minsta signal och förstå varför, och hur situationer ska lösas, det är det allra viktigaste.

Nåja, efter ett par timmar ringde Kristofer och undrade var vi höll hus, vi hade så trevligt att jag glömde bort tiden. Det kändes verkligen jättebra, jag tror inte jag skulle hitta nån bättre dagmatte åt Zsandor! Och Ulrika verkade nöjd hon också och sa att hon gärna ville ha Zsandor hos sig. Vi ska åka upp en gång till nästa vecka antagligen så han känner sig lite mer hemma när vi väl börjar skolan, men i stort så verkar det vara klart med dagmatte åt Zsandor!

Idag var det sånt där skumt väder, strålande sol på förmiddagen som sedan förbyttes i ösregn och åska fram på eftermiddagen, för att sedan bli till sol igen. Jag och Zsandor övertalade husse att följa med ut och gå, han accepterade på villkoret att vi plockade några liter blåbär. Sagt och gjort, vi cyklade till Svedje och gick till samma blåbärsställe som förra gången. Den här gången var blåbären mycket större och det var soligt och varmt så allt var bra. Zsandor busade med leksaker alternativt låg i solen och njöt.
Men plötsligt började det regna, inte lite heller, snart vräkte regnet ner. Jag hade som tur var tagit med mig regnjackan men ingen av de andra två hade något sånt med sig (okej, Zsandors regnjacka är mitt ansvar). Zsandor låg kvar med sin leksak så jag la över honom min skjorta i början, men efter en stund när det öste på rejält kröp han in under en gran och gömde sig. Det såg så himla kul ut där han låg och tryckte under den lilla granen med världens olyckligaste uppsyn! Tyvärr hade jag glömt kameran hemma...

Efter en stund blev det sol igen så vi plockade klart, men sedan tornade åskmolnen upp sig så då skyndade vi oss hem igen. Det blev lite åska en stund efter att vi kommit hem, men inget jätteoväder. Och nu är det som sagt sol igen. Mysigt.

Imorgon bär det av till Umeå för att hälsa på dagmatte Ulrika, det ska bli spännande!


Så här skönt hade Zsandor på förmiddagen i solen!

Igår var det dags för långpromenad med Pepsi och två tredjedelar av hennes familj (Tessan och Alva) igen. Vi hade inte lika mycket tid på oss den här gången eftersom jag skulle jobba på eftermiddagen, så vi tog den vanliga svängen ute i Myckling. För mig och Zsandor är den vanlig, men för Tessan var det andra gången hon gick där, det kändes lite konstigt med tanke på att jag och Zsandor gått där hur många gånger som helst...
Det var en bra promenad, lagom jobbig terräng och trots att det var mulet så var det varmt. Hundarna var pigga och sprang runt som vanligt, en del utflykter in i skogen blev det och när vi tog bull- och amningspaus vid Svarttjärn lekte vovvarna med varandra en lång stund! Det är inte ofta så det var jättekul att se!
Efter ca 2½ timme var vi tillbaka vid bilen igen och det var en trött och nöjd hund jag tog med mig hem.


Vi lyckas få upp hundarna på en sten så vi kan fota, ganska snyggt va?


Zsandor i det gröna


Pepsi i det gröna


Zsandor rullar sig på nåt äckligt (som tur är så badade han lite i tjärnen på slutet)

En efterlängtad dag, äntligen var det dags att åka ut til Skagsudde igen! Jag och Zsandor har varit där tre gånger innan i sommar, men bara några timmar per gång, idag hade vi hela dagen på oss!
Vi kom fram vid kvart över tolv, vandrade/klättrade på klipporna bort till stället jag hittade förra gången som ligger så pass långt bort att man kan vara säker på att vara alldeles ensamma. Det tog ett bra tag och vi var varma när vi kom fram, det blåste ganska ordentligt med i vår lilla vik var det lite lugnare och bakom en klippa var det nästan vindstilla så där satte jag mig.
Vi åt matsäck, läste böcker, lekte med Zsandor och gick på upptäcksfärd. Vid ett tillfälle gick Zsandor på egen upptäcksfärd och började skälla på något. "Åh nej, folk!" tänkte vi, men det var något djur i en skreva han stod och skällde på. Jag antar att det var något mårddjur, hålan var ganska stor och det luktade äckligt, typ rutten fisk, ungefär som när jag var i Skåne och såg illrar på en liknande plats. Zsandor hade antagligen fått syn på ett djur som sprang och gömde sig, för han var oerhört nyfiken, och sådär skäller han bara om det är ett levande djur han får syn på, som han vill få tag på eller undrar vad det är.
Efter några timmar i sol och friska havsvindar var vi trötta och började gå tillbaka, gick nu ovanför klipporna på berget. Det var häftigt, vi har aldrig gått däruppe förut så det var kul att få se allt från en ny sida. Väl framme vid bilen hade vi varit ute i fem timmar och Zsandor har fått två färska skrapsår på låren, ett på insidan och ett på utsidan, de syns tydligt på nedersta bilden.


Sol, havet, klippor, leksaker, mat, "flocken" - kan det bli bättre för en pinscher?


Husse och Zsandor leker


Snygging i blåsten


En trött hund vilar på klippan, det ser inte så bekvämt ut


Vilar hemma på mattan, på låren har han två minnen efter dagens äventyr

Idag har både matte och husse jobbat så Zsandor har haft tråkigt. Efter middagen gick vi en promenad ner till sjön, på vägen gömde vi leksaker, nycklar, godis och annat, tränade några lydnadsövningar och kastade pipisar. Sen satt vi på bryggan ett tag medan Zsandor bet på leksaker i godan ro.

Två bra nyheter har vi också idag, Zsandor har fått en stor kudde av min arbetskamrat Ingrid. Jag stod och övervägde att köpa den då hon generöst nog köpte den åt mig (Zsandor), inte ofta man får såna oväntade gåvor! Behöver väl knappast påpeka att vi är tacksamma både jag och Z...

Den andra nyheten är att vi har en dagmatte på gång uppe i Umeå, hittills verkar allt helt perfekt och jag hoppas vi kan åka upp och hälsa på henne snart. Känns helt fantastiskt bra om det skulle funka!


Här är den snygga kudden, det syns inte riktigt på bilden men den är gigantisk!


Zsandor med leksak på bryggan vid Veckefjärden

Igår skulle vi (samma gäng som vanligt, jag, Tessan, vovvarna och Alva) ta trejde vandringen i Rutbergsterrängen, men första anhalt Huggsjöstugan, ett par km från parkeringen. Tyvärr kom vi inte länge än så, "vägarna" därifrån mot själva Rutberget gick nämligen över vattnet. Så vi stannade vid stugan en stund, lekte med hundarna och kastade leksaker till dem i vattnet, Tessan passade på att amma Alva litegrann. 
Sen gick vi tillbaka en bit och svängde in på några mötande stigar för att utforska dem. På så vis blev promenaden åtminstone 2½ timme, vilket visserligen inte var i närheten av vad det brukar bli och vad vi räknat med, men hundarna verkade helt nöjda ändå, det var så otroligt hett ute att det nog var lika bra att vi inte tog nån såndär jättelång vandring. Zsandor var så trött på slutet att han la sig ner i gräskanten vid flera tillfällen, och ingen av dem klagade när de fick hoppa in i bilen.


Jag och Zsandor har ett intressant samtal ser det ut som.


Vilddjur i skogen...


Busar med en rosa igelkott.


Zsandor vill hjälpa till med Alva.

Igår var vi vid Bergsjön på förmiddagen. Vi hade tänkt åka till Skagsudde men eftersom det var monligt på morgonen och jag skulle börja jobba kl. 15 så blev planerna ändrade.
Vi hittade en fin klippa nere vid vattnet där vi satt, Zsandor badade och simmade efter leksaker.

Idag tog vi det lite lugnare, men inte mycket. Vi traskade iväg till "vår" skog i Svedjeholmen och gick upp en bit på Höga Kustenleden. Efter en stund träffade vi den finska tanten och hennes hund Tesso, en blandning mellan schäfer och leonberger, som Zsandor lekt med några gånger. De lekte lite nu också, men stora Tesso slog till Zsandor med tassen så han pep till, och sen var han rädd för henne. När hon försökte leka kröp han ihop och pep som en liten valp. Det släppte dock efter några minuter men ingen av dem var längre intresserad av att leka.
Vi gick vidare upp på Svedjeberget, jag har inte varit däruppe sen hösten för snart två år sedan av någon konstig anledning. Det är jättefin utsikt där uppe, man ser ändå bort till Ögletjärnsberget.
Vi åt lite matsäck och klättrade sedan ner för berget till Vitsjöstugan. Plaskade lite i vattnet och gick sedan hem över bergen i ganska jobbig terräng.
Idag var det riktigt varmt ute så denna "promenad" på knappt tre timmar var mer än nog tyckte både jag och Zsandor.


Jag funderade lite när vi var ute över hur livet har ändrats för Zsandor. Är övertygad om att han trivs bättre i Norrland än i Stockholm som jag skrivit om förut. Mycket större skogar, närmare till härliga platser att gå på, lugnare område att bo i osv., och inte minst att vi har bil och kan åka till massa roliga ställen! 
Hemma i sthlm var livet lite annorlunda, vi hade två "stora" skogar hyfsat nära, även om det inte kommer i närheten av hur det är här. När vi bodde hos mamma och pappa gick vi mest i skogen där och den är rätt stor, fast det blir samma rundor så man tröttnar snabbt. Sen när vi flyttade hemifrån hade vi Runbyskogen på hyfsat avstånd också, tog väl 45 minuter att gå dit, och där kunde man gå ganska långt. Men det är samma sak där, man tröttnade ju på att gå samma rundor. Det blev väl längre promenader (över två timmar) ca två gånger i veckan, annars gick vi i skogen utanför lägenheten där man visserligen kunde gå en dryg timme på olika stigar, men det var bara motionsspår och alldeles för nära vägar och bebyggelse för att kunna ha honom lös.
Skillnaden var att på båda ställena vi bodde i Väsby hade vi nära till hundklubbar och gick på olika träningar regelbundet. Hos mamma och pappa är det drygt fem minuters gångväg till brukshundklubben, och förutom det gick vi på träning och hundpromenader två gånger i veckan.

Sen när vi bodde i Smedby var det ännu mer aktiviteter, samma avstånd till hundklubben, nu Smedby Hundklubb där vi var väldigt engagerade. Vi hade lydnadsträning två gånger i veckan där också, hundpromenader på helgerna, nån liten prova-på-kurs då och då. I hundhagen vi förfogade över fanns agilityhinder vi tränade på, och överhuvudtaget var det ett jättebra ställe att träna allt möjligt där hunden skulle vara lös. Flera gånger i veckan träffade vi hundkompisar i hagen att leka med, Zsandor hade massor av tikkompisar. Dessutom träffade vi vänner med deras hundar ofta för att promenera tillsammans. Det var fullt upp, åtminstone så länge snön höll sig undan.
Jag saknar hundklubben på många sätt, dels alla vänner och Zsandors vänner, dels alla aktiviteter och träningar som anordnades, men framförallt att det var så lättillgängligt. Det fanns nästan alltid nån hundkompis i hagen för Zsandor att leka med om jag var jättetrött och inte orkade gå så långt, och att promenera några hundra meter till träningsplan eller hundhagen (på vintern var vi inomhus i en bandyhall, varmt och stooort!) för att träna var så himla bra och enkelt.

Det är därför det blivit så lite med träning nu, att sätta sig i bilen och köra långt för att gå på träning är inte alls lika lockande. Fast ok, hade det varit till min gamla hundklubb jag skulle köra hade det såklart varit något helt annat. För det första är det självklart inte lika lockande på en klubb där jag knappt känner någon, och framförallt så trivs jag inte så bra på brukshundklubben. Vet inte hur det är här, men på många klubbar är det så elitistiskt, vissa raser räknas inte (de som inte är bruksraser dvs.), nykomlingar tittas snett på, och allt är inställt på prestation. Det gillar jag inte riktigt, visst andra får tävla och greja hur mycket de vill, men det ska inte vara så att man känner sig utanför för att man inte vill tävla.
Jag tränar inte alls för att tävla, har inget intresse för sånt för fem öre och har inget behov av att "visa upp" någonting. Enda anledningen jag kan tänka mig till något liknande är tex. att göra anlagsprov för att man vill ha sin hund till eftersökshund eller så. Och det är ingen hemlighet att det tittas snett på personer som bara tränar för att det är kul och givande utan en tanke på tävling. Vet inte hur många gånger jag fått kommentarer om att jag inte är intresserad av att tävla. Värst var när Zsandor var två och vi skulle börja någon fortsättningskurs i lydnad, och jag fick höra av en tränare på SBK att "Zsandor är ju två år, då ska han vara färdig med lydnadsklass I redan", för när hennes hundar var två år hade de minsann redan tävlat i både ena och andra. Fy sjutton för såna människor som känner att de måste trycka ner andra, men det är väl inte konstigt att såna även finns i hundvärlden egentligen.

Nej, träningen på vår klubb var inte lika dödsallvarlig, även om många tävlade framgångsrikt. Alla låg på olika nivåer och det var mycket vardagslydnad, och den tävlingslydnad vi hade gjorde vi på så roliga sätt som möjligt, både för oss och hunden. Aldrig ett ord om att man "måste" tävla, eller prestera, aldrig någon som tittade snett. Alla hundar var välkomna, oavsett nivå och vi hjälpte varandra. Det som var i fokus var att ha kul och stimulera hunden, oavsett vad vi hittade på, inte att vara bäst. Mycket mer avslappnat.

Men förutom att jag saknar hundklubbslivet och inte är lockad av att träna här på en främmande brukshundklubb, så är ju allt såklart bättre här. Skogar, ängar och berg överallt för Zsandor att springa i, och därmed massvis med ställen att träna på, även om det inte blir lika konventionellt som på en träningsplan. Sen spelar det såklart in också att jag är less på lydnad, det var roligast i början såklart att lära in alla moment och få ihop det, nu känns det bara som ett nötande på saker som han kan, inte perfekt men hyfsat. Och ska man inte tävla, vad spelar det då för roll om han går fot snett eller inte vill ligga plats när det är blött? Lydnaden är ju bra att ha, i alla fall vissa saker, och bra förslag på aktiviteter också, men hur kul är det egentligen på en skala jämfört med tex. spårning och agility? För en rastlös och självständig pinscher är spår, uppletande och sånt mycket mer passande än lydnad, och agility skulle jag gärna träna med honom om det funkade att ha honom lös bland andra hundar, samt om han gillade det. Kanske beror det på mig, men han har aldrig varit speciellt intresserad av agiliytbanan, hur mycket jag än försökt att göra det roligt. Det är kul nåt hinder och nån runda, sen tröttnar han. Som det anstår en pinscher visserligen, men jobbigt för den som ska försöka motivera.

Ojojoj vad jag skriver, det blir så när jag börjar på nåt ämne jag har mycket funderingar kring. Och lite sugen är jag ibland på att starta upp en "amatör" hundklubb, såsom Smedby Hundklubb, en klubb som inte går under SBH och som, tja, inte är så himla seriös och prestigeinriktad. Det får bli i framtiden när jag hittat min plats att bo på.
På tal om klubben borde jag kanske tala om att jag inte ska sitta kvar i styrelsen för Smedby Hundklubb längre eftersom jag inte planerar att flytta tillbaka. Hm...

Avslutar med en fin bild på Zsandor från igår:

Idag har vi haft en underbar dag igen med Tessan, Pepsi och Alva. Vi gick i Rutbergsterrängen igen, denna gång med utgångspunkt från Fjälltjärnen i Näverkäl. Jag har gått där två gånger förut, en gång i snö då vi gick några km och sen var tvungna att vända pga djup snö, och en gång med Kristofer men då virrade vi bort oss eftersom vi tog fel väg.
Idag gick det dock bättre, vi gick den breda vägen fram och missade svängen in på den rätta leden, men enligt kartan kunde man gå den breda vägen tills den tog slut och sedan gå en liten bit bort till leden, och det gick alldeles utmärkt.
Till skillnad från förra promenaden så var det inte solsken, vilket faktiskt var skönt eftersom den gången var det nästan för varmt, problemet den här gången var att det var blött ute. Väldigt blött. Efter en halvtimme, timme var vi båda ganska blöta i skorna, jag hade dåliga gympadojjor som dessutom läcker, Tessan hade visserligen kängor, men även de läckte. När vi kom upp på den första myren försökte vi gå lite försiktigt där det var som torrast, vilket inte var så lätt, men efter en stund gav vi upp eftersom vi ändå var så blöta. Resten av promenaden var befriande på så vis - det var ingen idé att försöka gå den torra vägen eftersom vi båda var dyblöta om fötterna. Det är faktiskt inte så farligt som det låter, när man väl är blöt blir man ju liksom inte blötare, det enda är att när det kommer in nytt vatten blir det lite kallt eftersom det vatten man redan har i skorna blir uppvärmt. Men det var varmt i luften och vi blev lite svettiga av att gå så de blöta fötterna störde inte nämnvärt.

På den första myren hände flera spännande saker
* hundarna fick syn på en älg långt bort (vi såg den också) som de följde efter en bit. Pepsi var dock lite tveksam om hon verkligen skulle springa efter eftersom det var så klafsigt, hon stannde faktiskt till, men Zsandor sprang vidare så då hängde hon på. De kom dock tillbaka ganska snabbt.
* jag hittade björnspillning, både på myren och en bit in i skogen. Visste inte att det fanns björn där men nu vet vi alltså, jag som tyckte jag var löjligt då jag var orolig över björn där i höstas. Men jag hade alltså all anledning. Nu blev jag bara glad, tycker det är så himla spännande, så länge jag slipper ha närkontakt med dem.
* sist men inte minst: hundarna lekte en stund där på myren, det var jättekul att se för det är inte så himla ofta.

Vi gick upp till Rutbergshotellet idag också, där vi rastade och jag slängde bort en av Pepsis leksaker. Stackarn gick runt och letade en lång stund utan att förstå att elaka tant Sofie slängt upp den i trädet. Sen var det några kilometer tillbaka till bilen och då byttes miljön från myrmark och skogsstigar till berg, vilket självklart var uppskattat. Inte minst av Zsandor som passade på att lägga sig och rulla på en bit torr ljung, samt tvätta sig (han gillar inte att vara blöt) och sedan hittade han faktiskt en torr myr att lägga sig en stund på också. Jag tror han var lite trött, så mycket som han och Pepsi hade sprungit. Den första halvan gick de knappt vid oss nånting, inte så att de var försvunna men de yrade fram och tillbaka, in och ut ur skogen och var ena sekunden framför, andra sekunden bakom oss. Ett tecken på två riktigt lyckliga hundar!

När vi kom tillbaka till Fjälltjärn var vi faktiskt lite besvikna, jag och Tessan, eftersom det kändes så kort och solen börjat titta fram lite mer, trots att vi varit ute i nästan fyra timmar. Men så fort vi satt oss i bilen kom tröttheten och då kändes det som en alldeles lagom promenad. Hundarna la sig direkt och vilade, och även lilla Alva som varit duktig och sovit nästan hela promenaden verkade inte ha något emot att åka bil.


Lek på en klafsig myr


Blöt hund tar igen sig i gräset


Zsandor passar alltid på att kolla in grillarna vid vindskydden - någon kan ju ha glömt kvar en bit korv


Två snygga hundar och en leksak som numer befinner sig i en hög tall


Den omtalade rullningen på berget


Hur kan man säga nej till det här ansiktet?


Två glada vovvar springer på berget


Tillbaka vid Fjälltjärn

Idag har jag fått reda på vad Zsandor (Sandor) betyder, det är en kortform av Alexander och en sammansättning av ord som betyder "försvara människa".
Ni kan ju gissa att min haka blev lång... det är alltså det som är förklaringen till hans vaktbeteende, varje gång jag säger hans namn så hör han att jag säger "Försvara människa!" och lydig som han är sätter han såklart igång med att försvara mig mot allt möjligt!

:-)

Lägg då till djurprataren vi var hos som sa att han ser sig själv som nån som tar hand om, ungefär som en doktor. Det är ett hårt liv för en hund att både försvara och ta hand om sin matte och husse, men han gör minsann skäl för det också så noga som han tvättar mina myggbett.