Zsandor

My försvann spårlöst ute i skogen lördagen 1/12. Vi var ute och gick på en skogsväg uppe i skogen, en av våra vanliga rundor. Det var en härlig vinterdag med solglimtar, lagom kallt och vackert med all gnistrande efterlängtad snö. Allt var bra och underbart. Jag och maken gick och pratade, Zsandor kopplad då han inte får gå lös där vi riskerar träffa på andra hundar. My hade skuttat och sprungit första timmen, på jättebra humör, men var nu trött och gick en bit bakom oss som hon brukar. Hon var lös vanligt, hon kunde gå lös i stort sett överallt där det inte fanns bilar för hon stack aldrig iväg och höll sig oftast nära.

Vi gick runt ett krön och stannade sedan, My var inte där så vi väntade in henne, ropade, men hon dök inte upp. Gick tillbaka och letade, men hon var bara borta. Denna dag var det nysnö så våra spår syntes väldigt tydligt. Mysans spår bara upphörde i snön i en trevägskorsning, som om hon bara flugit iväg. Inte ett ljud hade vi hört heller, det var en stilla dag och väldigt tyst i skogen så hade hon skrikit eller gnällt hade vi garanterat hört det. Jag tänkte "varg" direkt, men som sagt, det fanns inte ett spår, varken av blod eller tassar eller människor eller nåt annat, bara våra och ett lite äldre bilspår.
Vi letade hela dagen både i närheten och längre bort på olika skogsvägar och även inne i skogen (fast det inte fanns några spår någonstans), pratade med boende i de närmsta husen och andra hundägare vi träffade närmare byn, men ingen hade sett något. Ringde självklart polisen och anmälde henne försvunnen också. Letade både till fots och med bil, åkte hem med jämna mellanrum för att kolla om hon på nåt mirakulöst sätt kommit hem, men lika hoppfulla vi var varenda gång vi svängde in framför gården där hemma, lika nedslagna av att se en tom altan.

Tanken föddes på att det enda möjliga rovdjuret är kungsörn, med tanke på brist på spår och att inget hade hörts. Personer vi träffade på och pratade med fick samma tankar genast när vi förklarade vad som hänt. När mörkret fallit åkte vi runt med bilen och letade och ropade, det blev kallare och kallare och till slut gav vi upp. Åkte upp dagen efter också men utan framgång. Det fanns inga spår som ledde in i skogen. Det fanns inga spår åt de två andra håll där vi ännu inte gått, och spåren åt det håll vi kommit ifrån var bara hennes gamla, hon hade alltså inte vänt och gått tillbaka av nån konstig anledning, som jag först hoppats. En av de första tankarna var också att det hade ”hänt nåt” i huvudet på henne, nån hjärnblödning eller nåt, att hon blivit förvirrad och bara glömt var hon var och var hon bodde. Hon var ju ändå nästan 13 år och hade då och då lite konstiga ryck för sig som vi på skoj brukade kalla små hjärnblödningar.

I mitten av förra veckan fick vi sen bekräftat att det finns ett häckande kungsörnspar i området, något jag hört rykten om tidigare men inte vetat säkert. Men det har alltså observerats kungsörn uppe vi skogen runt Ålsjön och vägen vi gick på ligger nån km från Ålsjön så det är i rätt område. Den enda vettiga förklaring är att det var en kungsörn som tog henne, antagligen hade den stenkoll och passade på då vi just rundat krönet. Det trösterika är i alla fall att det måste ha gått så fort och varit ett direkt dödande angrepp eftersom vi inte hörde ett knyst. My var inte ens sån som skulle ha varit tyst om hon blivit rädd eller skadad, hon skulle ha tjutit, det är jag säker på.
Har också läst en del om att det händer att kungsörn dödar hundar, allra senast för några veckor sedan i Rovdjursföreningens tidning, men hade aldrig kunnat föreställa mig att något sådant skulle drabba oss. Varg och björn har vi i närheten, och det har jag oroat mig för ibland, men inte kungsörn.
Det känns så himla tomt och overkligt, vår älskade lilla skrutta som var så levnadsglad finns inte mer och vi kommer troligtvis aldrig få veta säkert vad som hänt henne.

Vi har varit där uppe på platsen hon försvann och tänt ljus varje dag i en veckas tid. De första dagarna var jag så rastlös hela tiden, ville bara upp till skogen och bara vara där vi såg henne sista gången, trots att det var över -20 grader ute vissa dagar. Kändes så fel att vara hemma i värmen och ljuset när vår älskade lilla gumma var ute i mörkret och kylan i skogen, trots att jag förstod att hon såklart måste vara död. Den första veckan öppnade jag ytterdörren varje kväll för att se om hon kanske ändå stod där och ville komma in, men inte orkade skälla. Vi lät grinden stå öppen på natten för om, om, om... Jag fantiserade hela tiden att hon skulle komma hem igen, drömde om det på natten, att hon kom hem död och skadad men ändå levande. Saknaden gjorde så fysiskt ont att jag inte trodde jag skulle stå ut. Jag kan fortfarande känna hennes päls under fingrarna, hennes speciella doft och minnas hennes härligt tunga, sovtrötta kropp när jag ibland inte kunde låta bli att lyfta upp henne och gosa för att hon bara var så härlig.

På dagarna var jag sjukskriven från jobbet, men klarade inte av att vara hemma i lugnet och tystnande, hade radion på hela tiden jag var ensam, gick upp i skogen varje dag med Zsandor och bara ville vara där uppe i skogen och känna in på något sätt, lyssna och titta på den rofyllda skogen där vår lilla My älskade att vara, och fick sluta sina dagar på ett så tragiskt sätt. Hon var gammal men fortfarande pigg för sin ålder och jag hade hoppats hon skulle få leva tills hennes kropp sa ifrån, och få somna in i lugn och ro hemma på sin älskade gård, kanske medan hon låg och spanade på fallande löv eller sov i ”sin” fåtölj. Eller att hennes hjärta skulle säga tack och hej när hon kastade sig över maten eller när hon ”dödade” en leksak.

Jag hoppades, och hoppas fortfarande, att vi ska hitta hennes kvarlevor, få nåt slags bevis för vad som hänt, få ta hem ”henne” och begrava henne på tomten, få lite lugn och ro i själen.

Nu har det gått en dryg vecka och jag börjar vakna upp ur den akuta sorgen och chocken, men saknaden och skuldkänslorna över att jag inte hade bättre koll på henne just i den stunden skär fortfarande som knivar i bröstet på mig. Jag hade lovat My, som blivit illa behandlad i sina första hem, att ingen någonsin skulle få göra henne illa igen, men det jag lovat henne var att ingen människa, hund eller varg skulle få göra henne illa. Kungsörn hade jag inte en tanke på…

Historien om My började med att hon var en oönskad hund som skulle avlivas då hon av sin förra ägare bedömdes vara ”labil” eftersom hon var väldigt rädd av sig. Den förra ägaren hade skaffat en rottisvalp som hon hellre ville lägga sin tid på. My var en liten sparris när hon flyttade hem till oss (jag bodde hemma hos päronen då), utan muskler och med usel kondition, livrädd för det mesta och framförallt för medelålders kvinnor (den förra ägaren var en sådan…), troligen hade förra ägaren slagit henne. Men efter ett dygns övertalning så gick gamla ägaren med på att ge oss My istället för att avliva henne. Hon bodde hos mina föräldrar från 2004 till 2010, under tiden jag bodde kvar i Väsby brukade jag ha henne hemma hos mig då och då, eller åka hem till dem och ta med My ut på långpromenaderna med Zsandor. Hon började förändras, få muskler och kondition, bli mindre rädd och mer nyfiken på omvärlden, blev en positiv och glad hund!
Sommaren 2010 köpte jag och min man (nåja vi var inte gifta då) vårt hus på landet i Gubbo och på hösten flyttade My hem till oss permanent, ett beslut vi inte ångrat en sekund sedan dess! Väl hemma hos oss förbättrades hennes liv ytterligare, hon blev de sista åren som en helt annan hund: framåt, självsäker, ”kaxig”, lärde sig massor av nya saker. Husse var väldigt envis att träna med henne och lyckades fantastiskt bra, bland annat lärde hos sig att alltid stanna, vända och komma till honom då man kom fram till vägskäl/bilvägar på våra vanliga rundor, så han kunde koppla henne. Det lärde hon sig jättesnabbt och kunde till och med på nya vägar! Hennes rädsla för främmande människor var nästan borta på slutet också. Det sista hon lärde sig bara nån månad innan hon försvann, var ”skall”. Det hade jag försökt lära henne ett tag men hon hade inte förstått, sen kom hon på att lyssna på vad Zsandor gjorde då jag sa ”skall” och så märkte hon väl att han fick godis då han skällde… efter det skällde hon jämt. J Den som säger att man inte kan lära gamla hundar sitta vet inte mycket om hundar…

Det jag tröstar mig med nu är att jag vet att hon de sista åren haft ett fantastiskt liv! Hon skulle inte kunnat ha haft det bättre på något sätt. Hon älskade att bo på landet, att vara gårdshund: gå runt och strosa på gården timme efter timme under vår, sommar och höst, hon älskade att vara i skogen, åka med oss på våra semestrar med husvagn och vara ute hela dagarna. Hon överöstes med kärlek och positiv förstärkning hemma, jag tror de många hundar inte få så mycket kärlek i hela sina liv som hon fick på bara en dag. Jag talade om för henne varenda dag att jag älskade henne, och även om hon inte förstod orden så förstod hon innebörden, kände det. Och jag har varit tacksam för varenda dag vi fått ha henne, jag har aldrig tagit henne för givet eller varit trött på henne, tvärtom har jag känt sån oerhörd lycka av att få haft henne, jämt. Väl medveten om att hon kanske inte hade så många månader kvar, med tanke på åldern. Bara helgen innan detta hemska hände så gick vi och pratade om att hon inom en snar framtid kommer att försvinna från oss, och jag önskade att hon minst skulle få finnas kvar och uppleva en till härlig sommar. Jag blev ledsen den dagen då jag tänkte på att hon kommer dö en dag. Kanske kände jag något på mig?

 

Farväl älskade lillpluttan, vi älskar dig mer än du kan föreställa dig och kommer alltid göra det. 

 

Första skogsturen då snön var borta


Zsandor kan äntligen sola utomhus!


My trivs i hönshuset...


Härligt med torrt och varmt i markerna


Zsandors vår-rullningar i torrt gräs är ett säkert vårtecken


My svalkar tassarna en varm dag i mitten av april

Nu är det vår och vi njuter av att se snön sakta men säkert försvinna från markerna! Kvällarna är ljusa (ännu ljusare nu eftersom det blev sommartid i går) så vi hinner gå ut efter jobbet utan att stressa eller behöva ta med pannlampa - underbart! Zsandor och My är glada över värmen, slippa ha kläder och kalla tassar. Speciellt Zsandor ser såå nöjd ut när han hittar en plats med barmark, han ställer sig och sprätter med långsamma rörelser och ser verkligen ut att njuta! Snart är det också snöfritt i skogen, då kan vi äntligen ge oss ut "på riktigt", något vi hela familjen längtar efter så det värker!
Apropå nytt så är senaste nyheten att lilla My har flyttat till oss för gott! Det blev bestämt för en vecka sedan (hon har bott hos oss sen mitten av oktober...) och vi är så glada att få ha kvar lilla tokan på heltid! För en liten toka har hon blivit, vet inte om hon fått bättre självkänsla eller om hon blivit senil, men hon har lagt sig till med en del olater kan man säga... Hon smiter iväg till ät-ställen hon hittar i skogen, låtsas inte höra när man ropar på henne, går fram till andra hundar (innan har hon kunnat gå lös vid hundmöten för hon har bara knatat förbi utan att titta på den andra hunden). Men å andra sidan finns positiva förändringar också: hon har blivit väldigt kramig och kelig, lyssnar bättre på vissa saker och är i superbra kondition, gamla tanten!

Ja nu väntar vi som sagt bara på att snön ska försvinna så vi kan utnyttja hela stora naturtomten och ut och gå i skogen, slippa behöva knata runt på plogade skogsvägar och skoterspår. Att gå i skogen är bland det bästa som finns!


Zsandor njuter av barmark...



Spökaktig bild på Zsandor i fredagskväll då vi hittade ett stort skogsparti utan snö.

I lördags fyllde My 11 år! Hon är alltså 71 år i hundår! Det är inte svårt att förstå att folk ofta tror hon är en valp eftersom hon är så liten, men inte ens vi som vet hur gammal hon är kan tro på det ibland... hon beter sig oftast som en unghund, skuttar och rusar, blir superlycklig bara man tittar på henne, hämtar bollar och pinnar och hänger lätt med på långa promenader och skidturer. Väl hemkommen går hon inte och lägger sig direkt, vilket Zsandor oftast gör, utan kan vara uppe och kolla läget ett bra tag innan hon nästan motvilligt går och vilar.
Födelsedagspresenterna var två små latexpipisar, varav den ena som var en boll, blev mycket uppskattad! Helgen var underbar med strålande sol båda dagarna och temperaturen låg på runt 0. På lördagen gick vi längs vägen förbi Starbo Gård och ut mot Lövudden, där vände vi och gick tillbaka, fikade vid strandkanten och gick sen över isen på Staren (sjön nedanför oss) och hem. Hundarna tyckte det var superkul att springa på isen!

På söndagen tog vi en skidtur i strålande sol på Staren, åkte ända bort till Silvhyttan, där vi satte oss i solen på strandkanten och fikade. My stack iväg upp i skogen där det faktiskt var barmark(!), sedan fortsatte vi hemåt. Även denna dag uppskattades isturen av hundarna, det var perfekt underlag för dem med bara några cm snö.

Här kommer lite bilder från isturerna i helgen:

Bättre sent än aldrig: här kommer en bild på Zsandors nya bostad, staketet är nybyggt för hans skull! Ska försöka komma upp med fler bilder av tomten, gårdsbygganderna osv. men denna var den enda jag hade i mobilen:


Huset ligger ute på landet, en liten grusväg som går ner från ”stora” vägen så vi bor helt avskilt, närmsta grannarna har sitt hus som sommarstuga. Tomten är knappt 2500 kvadrat och gränsar mot skogen, den har vi nu hägnat in, dels med det fina staketet och fårstängsel runt resten. Zsandor stortrivs med det nya livet som gårdshund, han springer och kollar läget, solar, går och hämtar vedpinnar och biter på, skäller på djuren i skogen (ekorrar, älg och rådjur har vi sett än så länge) och på enstaka människor som går förbi (mest grannar och deras bekanta) och ibland har han ingen lust alls att gå ut på promenader, han tycks tänka att det är onödigt att gå iväg när tomten räcker så bra. Det roliga är att om grinden är öppen så går han inte gärna ut om inte vi går ut, och tillbaka från promenad går han direkt in genom grinden och är inte alls intresserad av att gå in på grannens tomt tex.

En annan rolig nyhet är att vi har köpt höns! Vi har sju stycken, varav tre kycklingar, av raserna Kochin och Dvärg Kochin. Vi hade redan ett passande hönshus och behövde ”bara” bygga till en hönsgård, förra fredagen hämtade vi hem kacklisarna. Zsandor var helt hysterisk i början, försökte ta sig in till dem, ylade och skrek när vi var där inne. Men nu har han lugnat ner sig, insett att det ”bara” är fåglar och alltså inget av intresse för honom.  Nu är han rätt ointresserad, står gärna och tittar när vi är där inne men går inte dit på egen hand. Fördelen med hans hyperintresse från början var att han hjälpte oss upptäcka eventuella svagheter där räven skulle kunna ta sig in…

Måste erkänna att vi blivit lite lata, har inte lika bråttom ut till skogen längre när vi är lediga, på kvällar och helger. Större delen av första semesterveckan gick åt till att bygga staket och sätta upp stängsel, och på kvällarna går vi gärna och pysslar hemma på tomten. Men vi försöker komma ut på långpromenader så ofta vi orkar, skillnaden är ju bara att nu behöver vi inte åka ut till skogen för att uppleva natur och stillhet, nu har vi det utanför dörren!

Hände en spännande grej för ett par veckor sedan, vi var ute i skogen och gick på ett nytt ställe. Först träffade vi en älg som Zsandor jagade fram ur skogen, det var spännande och ovanligt nog! Sen såg jag Zsandor stå och nosa på vad som såg ut som en trädstam, bara det att han viftade på svansen och reste ragg. Sen morrade trädstammen till och jag såg att det var en grävling! De stod och nosade på varandra nos mot nos flera sekunder innan grävlingen surnade till. Den travade lugnt iväg och stannade en bit bort och spanande, sen sprang den vidare. Med Zsandor efter. Som tur var återkom han efter en stund. Det var en häftig upplevelse, första gången jag såg en grävling i det fria var det också! Fick veta för några dagar sedan att en familj sett en björnhona med ungar alldeles där i närheten, bara några km från där vi bor. Fast den slipper vi helst möta! 

Nu ska Mysan bo hos oss i tre veckor medan mina föräldrar är ute med husvagnen, hon är ju en gårdshund så hon älskade vår lilla "gård" från första början. Zsandor verkar acceptera henne bättre här också, större ytor både inne och ute så han blir inte lika nervös och trängd om hon kommer nära. Han blev förstås superlycklig när de kom i lördags, han och My sprang en lång stund och jagade varandra.

Oj vad längesen det var jag skrev sist! Men det beror som tur är på att det har varit fullt upp av roliga aktiviteter på helgerna, och skogsturer på kvällarna. Tyvärr börjar det ju bli mörkt tidigt på kvällarna nu så att vara ute ett par timmar efter jobbet är det snart slut med, än så länge kan man vara ute till strax efter sju, men om några dagar går det väl bara till halv sju. Ska köpa en pannlampa att ha med ut, så det inte blir någon brådska på hemvägen i alla fall. Det som är bra är grusvägarna som det myllrar av här, man kan gå i skogen eller på nån liten stig, men sen ta en grusväg hemåt och då är det okej om det är mörkt, även om det såklart kan vara lite läskigt ändå för alla djur som börjar röra sig i skymningen.
Så vad har hänt de senaste veckorna? Jo förrförra helgen var mamma, pappa och My på besök hos oss i Smedjebacken. Men dagen började med en tur ut till Ludvika Brukshundsklubb, min kollega Siv hade nämligen tipsat om hundpromenader som anordnas där. Jag och Siv hade gått en koppelpromenad med våra hundar tidigare den veckan, hon har en stor grand danois-hane vid namn Midas så det var bra träning för Zsandor, som skötte sig alldeles utmärkt. Han var så avslappnad att han faktiskt la sig ner och rullade på gräset! Så på lördagen åkte jag ut till Brukshundklubben och mötte upp Siv där, vi uppehöll oss drygt en timme på träningsplanen där det tränades individuellt och sedan gemensamt inför en utställning. Zsandor hade fullt upp bara av att ta in alla intryck, jag ställde inga krav på honom annat än att vara där och efter en stund när han började slappna av så tränade vi lite lätt. Jag trodde väl inte att det skulle ta så hårt på Zsandor bara av att vara bland andra hundar sådär, det är ju lite speciell miljö på klubben, hundar som skäller, springer, ägare som berömmer, ropar och tyvärr även ryter och skäller på sina hundar. Zsandor tyckte det var väldigt jobbigt att vara där, han ville helst gå tillbaka till tryggheten i bilen, men efter ett tag låg han bredvid mig på gräset i den varma solen och brydde sig inte längre om allt som hände runtomkring, jättebra träning med andra ord! Det blir ju inte så mycket socialiseringsträning nuförtiden, i vardagen har vi inte många hundmöten, så sånt här behövs verkligen! På hemvägen somnade Zsandor i bilen och var sedan väldigt nöjd att ligga i solen på balkongen ett tag...

... tills Mysan och co klampade in. Vi gick en promenad ner till Söppenmyren, var ute i 3½ timme så Zsandor var rejält trött efteråt! På söndagen åkte vi ut till Gessberg och gick rundan runt Dammsjön, tre timmar blev det denna dag.


Zsandor gillar får och fåren gillar honom


Mamma, pappa och My i Gessberg


My är lycklig!


Zsandor i solen

Förra helgen var vi uppe i Övik där matte skulle hämta hem sina sista grejer. Vi bodde på hotell och lördagen tillbringades på Skagsudde där vi vandrade runt på klipporna vid havet i ca tre timmar. Det var molnigt men väldigt varmt, och Zsandor var nog lika lycklig som jag över att få vara där!


Zsandor trivs på klipporna vid havet!


Vilar en stund vid grillplatsen


Matte och Zsandor i Skeppsmaln

På hemvägen på söndagen stannade vi till i Klampenborg utanför Sundsvall, ett jättevackert naturreservat ute på en ö med stora gräsmattor, massor av vackra höstiga lövträd och såklart även där fina klippor att sitta på. Vi blev där ca 1½ timme så det blev sent innan vi var hemma på söndagskvällen.

I onsdags efter jobbet åkte vi hem till Fresta, matte hade tagit ledigt torsdag och fredag. I torsdags var matte ute och shoppade på dagen, men på eftermiddagen var vi såklart ute i Frestaskogen, men det blev bara två timmar. I fredags var vi också ute ca två timmar, sen låg Zsandor ute i trädgården och solade två timmar till medan matte fixade iordning inför kryssning med jobbet. Mattes föräldrar fick vara hundvakt medan matte var ute på galej, men det var bara ett dygn så det kändes okej. Gillar inte att vara ifrån honom, men när han är hos mamma och pappa vet jag i alla fall att han har det bra och de känner honom så det brukar inte vara några problem. Själv är han nog rätt nöjd, han älskar ju att vara hemma hos dem och skulle nog gärna flytta hem dit på heltid. Så det är nog mest jag som saknar honom...

Den här veckan har verkligen varit en superbra vecka för Zsandor, trots att matte har jobbat. Vi har varit ute i skogen och gått långpromenader varenda dag, både onsdag och torsdag var vi ute tre timmar (fick gå i mörker på slutet) och nu i helgen har det förstås också blivit riktigt lång turer. Under veckan gick vi på våra vanliga ställen, Uvberget och Nyberget och däromkring, men både igår och idag var vi på nya ställen. Samma skogsområde (det är stoort) men från andra håll och alltså på nya vägar, igår gick vi från Gessberg via Dammsjön till ett ställe som heter Olles och sen tillbaka runt sjön, blev drygt tre timmar. Idag gick vi från Övra Starbo bort till Per-Hans, en tur på 3½ timme. Och inte blir det sämre av att vädret varit bra hela veckan, massor av sol, idag har det varit riktigt sommarväder med strålande sol och ca 20 grader varmt! Kort sagt en bra vecka med jättehärliga promenader i fin och mysig skog. Så bort varje vecka vara!
En bra grej med Dalarna är att älgjakten inte börjar förrän i mitten av oktober, till skillnad från i Norrland där det körde igång 1:a september och alltså var hela vackra september förstörd för oss. Det är underbart att kunna njua av september ute i skogen utan att behöva oroa sig för jägare och skjutande!