Ny runda i rask fart
Vi kom inte ut förrän 12. 30 idag. Men det gjorde inte så mycket, vi hann vara ute i 2½ timme innan vi tröttnade och då var det fortfarande så pass ljust ute att det skulle fungerat en stund till. Det är fördelen med snö!
Vi traskade upp till Hamptjärn, träffade en sheltie-kompis till Zsandor, och en man som påstod att Zsandor måste vara släkt med rådjuren, vilket är förståeligt, speciellt för dem som sett Zsandor studsa fram genom skogen, då är det bara den vita fläcken i rumpan som saknas...
Sen testade vi något nytt, vi följde leden som går från Hamptjärn ner mot Gene fornby. Sedan de märkte upp leden har jag funderat på att gå den då och då men inte kommit mig för, men idag var det perfekt väder för att prova nya saker med växlande molnighet och en temperatur runt 0 grader. Vi gick förbi Nyänget och fram till fornbyn, sen vände vi och gick samma väg tillbaka. Fint, mysigt och alldeles lagom allting, förutom en sak: det var fullt med skotrar i spåret. Jag har ingen emot att möta en och annan hänsynsfull skoterförare, men jag gillar inte när det är så fullt av dem att det fullkomligt stinker avgaser över hela skogen, och när det är en massa tonårsbusar ute och åker så fort att man får kasta sig och hunden ner i diket för att inte bli överkörd... snacka om att förstöra naturupplevelsen!
Zsandor blir rädd varje gång det åker förbi en skoter, dels kanske för att de stinker och låter (i en hundnos måste de lukta nåt förskräckligt!) men framförallt för att många kör så fort och nära. Han tappar ner svansen mellan benen och går så långt in i skogen han kan, stackarn.
Men oftast var han glad, det var ju varmt och lätt att gå. Det skumma är bara att så fort jag skulle fota honom med mobilen så tappade han svansen och såg eländig ut, ungefär som att han vill säga till er som läser att hans matte plågar honom jättemycket:
Jag kan avslöja att två sekunder senare var svansen på topp, mungiporna upp och med bus i blicken letade han efter en pinne att kasta omkring...
