Zsandor

My försvann spårlöst ute i skogen lördagen 1/12. Vi var ute och gick på en skogsväg uppe i skogen, en av våra vanliga rundor. Det var en härlig vinterdag med solglimtar, lagom kallt och vackert med all gnistrande efterlängtad snö. Allt var bra och underbart. Jag och maken gick och pratade, Zsandor kopplad då han inte får gå lös där vi riskerar träffa på andra hundar. My hade skuttat och sprungit första timmen, på jättebra humör, men var nu trött och gick en bit bakom oss som hon brukar. Hon var lös vanligt, hon kunde gå lös i stort sett överallt där det inte fanns bilar för hon stack aldrig iväg och höll sig oftast nära.

Vi gick runt ett krön och stannade sedan, My var inte där så vi väntade in henne, ropade, men hon dök inte upp. Gick tillbaka och letade, men hon var bara borta. Denna dag var det nysnö så våra spår syntes väldigt tydligt. Mysans spår bara upphörde i snön i en trevägskorsning, som om hon bara flugit iväg. Inte ett ljud hade vi hört heller, det var en stilla dag och väldigt tyst i skogen så hade hon skrikit eller gnällt hade vi garanterat hört det. Jag tänkte "varg" direkt, men som sagt, det fanns inte ett spår, varken av blod eller tassar eller människor eller nåt annat, bara våra och ett lite äldre bilspår.
Vi letade hela dagen både i närheten och längre bort på olika skogsvägar och även inne i skogen (fast det inte fanns några spår någonstans), pratade med boende i de närmsta husen och andra hundägare vi träffade närmare byn, men ingen hade sett något. Ringde självklart polisen och anmälde henne försvunnen också. Letade både till fots och med bil, åkte hem med jämna mellanrum för att kolla om hon på nåt mirakulöst sätt kommit hem, men lika hoppfulla vi var varenda gång vi svängde in framför gården där hemma, lika nedslagna av att se en tom altan.

Tanken föddes på att det enda möjliga rovdjuret är kungsörn, med tanke på brist på spår och att inget hade hörts. Personer vi träffade på och pratade med fick samma tankar genast när vi förklarade vad som hänt. När mörkret fallit åkte vi runt med bilen och letade och ropade, det blev kallare och kallare och till slut gav vi upp. Åkte upp dagen efter också men utan framgång. Det fanns inga spår som ledde in i skogen. Det fanns inga spår åt de två andra håll där vi ännu inte gått, och spåren åt det håll vi kommit ifrån var bara hennes gamla, hon hade alltså inte vänt och gått tillbaka av nån konstig anledning, som jag först hoppats. En av de första tankarna var också att det hade ”hänt nåt” i huvudet på henne, nån hjärnblödning eller nåt, att hon blivit förvirrad och bara glömt var hon var och var hon bodde. Hon var ju ändå nästan 13 år och hade då och då lite konstiga ryck för sig som vi på skoj brukade kalla små hjärnblödningar.

I mitten av förra veckan fick vi sen bekräftat att det finns ett häckande kungsörnspar i området, något jag hört rykten om tidigare men inte vetat säkert. Men det har alltså observerats kungsörn uppe vi skogen runt Ålsjön och vägen vi gick på ligger nån km från Ålsjön så det är i rätt område. Den enda vettiga förklaring är att det var en kungsörn som tog henne, antagligen hade den stenkoll och passade på då vi just rundat krönet. Det trösterika är i alla fall att det måste ha gått så fort och varit ett direkt dödande angrepp eftersom vi inte hörde ett knyst. My var inte ens sån som skulle ha varit tyst om hon blivit rädd eller skadad, hon skulle ha tjutit, det är jag säker på.
Har också läst en del om att det händer att kungsörn dödar hundar, allra senast för några veckor sedan i Rovdjursföreningens tidning, men hade aldrig kunnat föreställa mig att något sådant skulle drabba oss. Varg och björn har vi i närheten, och det har jag oroat mig för ibland, men inte kungsörn.
Det känns så himla tomt och overkligt, vår älskade lilla skrutta som var så levnadsglad finns inte mer och vi kommer troligtvis aldrig få veta säkert vad som hänt henne.

Vi har varit där uppe på platsen hon försvann och tänt ljus varje dag i en veckas tid. De första dagarna var jag så rastlös hela tiden, ville bara upp till skogen och bara vara där vi såg henne sista gången, trots att det var över -20 grader ute vissa dagar. Kändes så fel att vara hemma i värmen och ljuset när vår älskade lilla gumma var ute i mörkret och kylan i skogen, trots att jag förstod att hon såklart måste vara död. Den första veckan öppnade jag ytterdörren varje kväll för att se om hon kanske ändå stod där och ville komma in, men inte orkade skälla. Vi lät grinden stå öppen på natten för om, om, om... Jag fantiserade hela tiden att hon skulle komma hem igen, drömde om det på natten, att hon kom hem död och skadad men ändå levande. Saknaden gjorde så fysiskt ont att jag inte trodde jag skulle stå ut. Jag kan fortfarande känna hennes päls under fingrarna, hennes speciella doft och minnas hennes härligt tunga, sovtrötta kropp när jag ibland inte kunde låta bli att lyfta upp henne och gosa för att hon bara var så härlig.

På dagarna var jag sjukskriven från jobbet, men klarade inte av att vara hemma i lugnet och tystnande, hade radion på hela tiden jag var ensam, gick upp i skogen varje dag med Zsandor och bara ville vara där uppe i skogen och känna in på något sätt, lyssna och titta på den rofyllda skogen där vår lilla My älskade att vara, och fick sluta sina dagar på ett så tragiskt sätt. Hon var gammal men fortfarande pigg för sin ålder och jag hade hoppats hon skulle få leva tills hennes kropp sa ifrån, och få somna in i lugn och ro hemma på sin älskade gård, kanske medan hon låg och spanade på fallande löv eller sov i ”sin” fåtölj. Eller att hennes hjärta skulle säga tack och hej när hon kastade sig över maten eller när hon ”dödade” en leksak.

Jag hoppades, och hoppas fortfarande, att vi ska hitta hennes kvarlevor, få nåt slags bevis för vad som hänt, få ta hem ”henne” och begrava henne på tomten, få lite lugn och ro i själen.

Nu har det gått en dryg vecka och jag börjar vakna upp ur den akuta sorgen och chocken, men saknaden och skuldkänslorna över att jag inte hade bättre koll på henne just i den stunden skär fortfarande som knivar i bröstet på mig. Jag hade lovat My, som blivit illa behandlad i sina första hem, att ingen någonsin skulle få göra henne illa igen, men det jag lovat henne var att ingen människa, hund eller varg skulle få göra henne illa. Kungsörn hade jag inte en tanke på…

Historien om My började med att hon var en oönskad hund som skulle avlivas då hon av sin förra ägare bedömdes vara ”labil” eftersom hon var väldigt rädd av sig. Den förra ägaren hade skaffat en rottisvalp som hon hellre ville lägga sin tid på. My var en liten sparris när hon flyttade hem till oss (jag bodde hemma hos päronen då), utan muskler och med usel kondition, livrädd för det mesta och framförallt för medelålders kvinnor (den förra ägaren var en sådan…), troligen hade förra ägaren slagit henne. Men efter ett dygns övertalning så gick gamla ägaren med på att ge oss My istället för att avliva henne. Hon bodde hos mina föräldrar från 2004 till 2010, under tiden jag bodde kvar i Väsby brukade jag ha henne hemma hos mig då och då, eller åka hem till dem och ta med My ut på långpromenaderna med Zsandor. Hon började förändras, få muskler och kondition, bli mindre rädd och mer nyfiken på omvärlden, blev en positiv och glad hund!
Sommaren 2010 köpte jag och min man (nåja vi var inte gifta då) vårt hus på landet i Gubbo och på hösten flyttade My hem till oss permanent, ett beslut vi inte ångrat en sekund sedan dess! Väl hemma hos oss förbättrades hennes liv ytterligare, hon blev de sista åren som en helt annan hund: framåt, självsäker, ”kaxig”, lärde sig massor av nya saker. Husse var väldigt envis att träna med henne och lyckades fantastiskt bra, bland annat lärde hos sig att alltid stanna, vända och komma till honom då man kom fram till vägskäl/bilvägar på våra vanliga rundor, så han kunde koppla henne. Det lärde hon sig jättesnabbt och kunde till och med på nya vägar! Hennes rädsla för främmande människor var nästan borta på slutet också. Det sista hon lärde sig bara nån månad innan hon försvann, var ”skall”. Det hade jag försökt lära henne ett tag men hon hade inte förstått, sen kom hon på att lyssna på vad Zsandor gjorde då jag sa ”skall” och så märkte hon väl att han fick godis då han skällde… efter det skällde hon jämt. J Den som säger att man inte kan lära gamla hundar sitta vet inte mycket om hundar…

Det jag tröstar mig med nu är att jag vet att hon de sista åren haft ett fantastiskt liv! Hon skulle inte kunnat ha haft det bättre på något sätt. Hon älskade att bo på landet, att vara gårdshund: gå runt och strosa på gården timme efter timme under vår, sommar och höst, hon älskade att vara i skogen, åka med oss på våra semestrar med husvagn och vara ute hela dagarna. Hon överöstes med kärlek och positiv förstärkning hemma, jag tror de många hundar inte få så mycket kärlek i hela sina liv som hon fick på bara en dag. Jag talade om för henne varenda dag att jag älskade henne, och även om hon inte förstod orden så förstod hon innebörden, kände det. Och jag har varit tacksam för varenda dag vi fått ha henne, jag har aldrig tagit henne för givet eller varit trött på henne, tvärtom har jag känt sån oerhörd lycka av att få haft henne, jämt. Väl medveten om att hon kanske inte hade så många månader kvar, med tanke på åldern. Bara helgen innan detta hemska hände så gick vi och pratade om att hon inom en snar framtid kommer att försvinna från oss, och jag önskade att hon minst skulle få finnas kvar och uppleva en till härlig sommar. Jag blev ledsen den dagen då jag tänkte på att hon kommer dö en dag. Kanske kände jag något på mig?

 

Farväl älskade lillpluttan, vi älskar dig mer än du kan föreställa dig och kommer alltid göra det.