Zsandor

Idag är min födelsedag (25 år) så jag stannade hemma trots att jag egentligen borde åkt till skolan för handledning. Jag och Zsandor åkte till Bergsjön för att gå den vanliga rundan, men så fick jag den geniala idén att följa gula leden som jag vet går längre bort runt sjön och som jag funderat på att gå någon gång. Det ångrar jag inte alls, det var en jättebra väg att välja som inte gick vid sjön alls, utan upp i skogen och upp på berget bakom. Efter 1½ timme tänkte jag att "det här blir ju en bra, lagom lång promenad på 2 timmar". Efter 2 timmar när vi var framme vid ett vindskydd på berget med otrolig utsikt över Höglandssjön och stan tänkte jag "nu måste vi vara framme, det är nog bara nedför berget här". Men vi var inte tillbaka till bilen förrän efter tre timmar :-)
Det gjorde inget, solen sken och allt var härligt, bara det att jag kände mig lite vilse då och då, även om skogen inte
är så värst stor och man är högt upp och har lite utsikt på många stället, kändes det lite skumt att jag trodde jag visste var jag var och så visade det sig vara precis tvärtom... Zsandor var i alla fall helnöjd att vi var ute så länge!

Idag borde jag pluggat till tentan, men ville hellre ta en riktigt lång promenad med vovvarna eftersom det var sol.
Vi gav oss iväg (utan Kristofer som tänkte plugga) mot Vitsjöberget, men just innan jag skulle svänga av mot parkeringen ångrade jag mig och fortsatte ut till Sandlågan istället. När jag lastat ur alla vovvarna tänkte jag att vi går ut mot Balesudden och hinner vi inom två timmar så går vi ända ut på udden. Vi har bara varit ända där ute en gång förut, förra sommaren och då tog det sex timmar allt som allt, men då stannade vi och badade och rastade ganska mycket. Jag går mycket fortfare utan Kristofer och Tessan, inte för att jag ogillar att ta det lite lugnare, men är jag ensam så har jag ingen att prata med och då går jag automatiskt fortare och koncentrerar mig på det istället för prat. Så vi var ute på Balesudden efter 1 timme och 50 min, det är inte bara rekord att ta sig ut på udden, utan rekord att gå den sträckan överhuvudtaget.
Ute på udden blåste det enormt mycket så det var inte så skönt, men jag hade bestämt mig för att äta där och gjorde det där det var lite mer lä, den rasten blev kanske sju minuter. På hela promenaden, som blev 4 timmar, rastade jag nog 10 minuter sammanlagt, för att ta upp saker ur väskan, knyta skor och kissa.
Till saken hör att det är en ganska krävande led ut till Balesudden, så nu har jag ont i både ben och fötter. Men det var det såklart värt! Även om solen försvann efter nån timme så var det jättemysigt och hundarna har haft fullt upp hela tiden, lekt med varandra flera gånger och gjort sånt de brukar, vad det nu är... :-)

Det var tre trötta personer som ramlade in genom dörren sen, hundarna gick direkt till varsin säng och la sig och jag funderar också på att vila en stund innan maten.

Pepsi passade på att bada flera gånger


Verkligt glada hundar, kolla Zsandors leende!


När solen tittade fram njöt vi alla tre


Undersökning av den mystiska stenhögen som växer för varje år...


I alla vikar finns sandstränder, gissa om det vankas hundlek då!


Pepsi vill fortsätta busa men Zsandor försöker lugna henne genom att lägga sig ner

Igår hade vi tänkt gå rundan från Gala till Billsta som Tessan kollat ut på karta. Sagt och gjort, vi gav oss iväg från en parkering bara en kort bit från deras hus. Först var det uppförsbacke på en grusväg i ca 50 min, men det var inte så brant och hundarna kunde springa lösa så det var ingen som klagade. Sedan hittade vi stigen vi skulle gå på och kom upp till en skoterstuga som Tessan kände till, där fortsatte vi och kom snart ut på ett kalhygge där vi fikade.
Eftersom det var lite kallt och helt grått så stannade vi inte så länge, åt några goda mackor Tessan hade med (och glömde helt bort bullarna) och Alva fick äta lite, sedan fortsatte vi. Snart kom vi ut på en liten skogsväg som ledde ut på en ännu större skogsväg, där vi träffade på en skogsarbetare som fick en liten utskällning av två förvånade hundar. Som tur var så var han också hundägare så det var ingen fara, och han kunde tala om för oss att vi var nästan precis i Billa, inte Billsta som vi trodde.
Det visade sig sedan att vi gått fel vid stugan alldeles i början, men det gjorde ju inget för promenaden var nog så trevlig ändå och vi var ute i nästan tre timmar så hundarna var nöjda, trots att de, precis som vi gärna skulle gått en timme till... trots att vi gått ganska långt kändes det inte jobbigt eftersom vi mest gått på skogsvägar, inte sån terräng vi är vana vid. :-)

Men nu har vi en ny runda att gå, och dessutom har vi ju kvar den rundan vi skulle gått att gå en annan gång.


Pepsi söt


Zsandor äter pinne. Tänk honom lite gulare i pälsen, visst är han och Pepsi lika?


Stormattar och lillmatte Alva går över skranglig bro


Zsandor och matte på en härlig äng

Idag skulle vi till skolan och Zsandor fick vara hos dagmatte och mysa, men jag gick upp tidigt och hann ut i skogen en timme innan vi skulle åka så Zsandor fick springa av sig lite på berget. Det kändes så bra, han var så glad och pigg och jag vet ju att hade vi inte gått ut på morgonen hade det inte blivit någon långpromenad idag, eftersom det var mörkt när vi kom hem. Och nu när kvällarna blivit mörka och kalla är han inte så förtjust i långpromenader på kvällskvisten längre... något han ärvt av matte? 

Idag hittade Zsandor något äckligt i skogen, nämligen kvarlämnade älgrester. Jag gick i egna tankar i skogen och märkte efter ett tag att han var borta, visslade men hörde inte ett ljud. Tillslut gick jag åt det håll han borde vara och hittade honom på en sölig plats med olika inälvor och klövar.
Det roliga var att det blev ett jättebra tillfälle till träning, jag vet inte om han satt i sig en massa (det lär väl märkas om det kommer upp igen, eller vid nästa bajsning), eller om han bara smakat lite, men självklart vaktade han sitt fynd även mot matte. När jag kom fram stod han och morrade medan han viftade på svansen av osäkerhet och liksom darrade i kroppen, så jobbigt var det för honom. Sist vi hittade nåt liknande i skogen som han vaktade sa jag bara lugnt till honom att gå bort, då tog det säkert tio minuter innan han insåg att det var bäst att jag göra som matte sa, så nu testade jag en annan taktik lite mer passande för hans personlighet.
Jag började helt enkelt berömma honom nåt helt otroligt för vad han hittat!
"Åh vad har du hittat? Vilken duktig pojke som hittar såna skatter åt matte, braaaa! Gud så duktig du är, bullibubben!" och liknande fjantiga saker. Och det funkade, han slutade morra och darra och viftade bara på svansen istället, men på glad-sättet istället för på osäker-sättet. Han tittade liksom undrande på mig medan jag inspekterade äckligheterna, som om han undrade vad hans smarta matte skulle göra med allt det fina. Sen visade jag honom klöven som hängde i ett träd och han försökte få tag på den och verkade tycka att det hela blivit en rolig lek. När jag tagit några bilder tog jag fram leksaker och så gick vi därifrån och lekte med dem istället, Zsandor visade inget som helst intresse för älgkadavret längre.

Jag är så glad och stolt över hur duktig han var! Visserligen blev det nog lättare för honom iom att det bara var jag som var där, hade husse eller någon annan varit med hade han nog vaktat mycket mer, men jag blev ändå överraskad över hur lätt det var att få honom sluta med vaktbeteendet, jag trodde det skulle ta en stund.
Sen är det så kul att se hur lättad han blir när han märker att han inte behöver vakta (det är så himla jobbigt för honom, man kan verkligen se på honom hur han lider i såna situationer), han blir liksom superlycklig när matte räddar honom från jobbiga känslor, då vill han leka och pussas! 

Jag antar att det är jägare som slaktat älgen på plats (huvet var borta, det var typ magsäck(?), strupe och klövar kvar), men lite konstigt är det att lämna sånt där i skogen så nära villaområde och Hamptjärn där det rör sig mycket folk. Speciellt tänker jag såklart nu när jag sett björnbajs inte så himla långt därifrån, slaktavfall om något kan ju locka fram björnar...

Äckliga bilder för den som vill se:


"Matte varför har du gömt spårklöven i trädet?"


"Hmm, går de här att äta?"


"Jag har hittat värsta skatten, nu måste vi yla matte!"


"Hur sjutton ska vi få hem det här?"

Egentligen var dagens promenad inte så annorlunda mot alla andra, men för oss var det en stor grej eftersom varken Zsandor eller jag varit i skogen sen i lördags! I söndags jobbade jag och sen var det skola två dagar plus att jag inte mått bra. Så det finns förklaringar men för mig är det faktiskt riktigt illa, och för Zsandor är det självklart inte kul heller, även fast han ändå har haft det bra måndag och tisdag hos dagmatte, myst med henne och fått smaka godsaker. :-)

Så idag gick vi upp bakom Småtjärnarna längs vinterleden, svängde upp på ett berg vi inte gått på förut (vad jag vet) och därifrån passerade vi Höga Kustenleden och upp på Brattlandsberget, där vi gick via vårt "gamla" läger och tillbaka till Hamptjärn. Det var en ganska krävande promenad, mycket stigning och en del klättring, en del jobbig terräng också och när vi var tillbaka efter över 3½ timme var vi helt slutkörda både jag och Zsandor. För honom är det inte jobbigt på samma sätt som för mig med bergen, men han som hade kroppen full av energi var knappt stilla en sekund förutom när han lade sig för att vila lite med en pinne. Efter att inte ha sprungit på flera dagar är det inte så konstigt att han ständigt var på nya upptåg!

Jag tror dagens promenad var helt perfekt för honom: lös nästan hela tiden och även utan selen, solen sken och det var riktigt skönt med många plusgrader, och han älskar (precis som jag) att vara i bergen och springa, det riktigt lös om honom!


Något konstigt skogsdjur...


På väg uppför berget


Zsandor på en härligt röd och doftande myr


Efter ungefär halva promenaden började det blåsa ordentligt


Mysig vilstund med pinne han snott från vårt läger