Det som göms i snö...
Planen för idag var att ta en lite "kortare" tur på 1½ (max två timmar) eftersom matte hade tvättid på kvällen. Men som ni läsare kanske börjat vänja er vid nu så är matten ganska dålig på att hålla sig till ursprungsplanen och råkar ofta ut för små äventyr ofrivilligt. Även denna dag.
Vid halv fem parkerade vi bortom Sidsjön vid det stället där vi senast var på Zsandors födelsedag (nästan en månad sedan), då var det snö men jag trodde det skulle vara ett fint ställe på våren. Vilket jag hade rätt i! Det finns ett arboretum i skogen där (en slags trädplanteringsställe med olika träd som egentligen inte ska växa i området) och vi har inte gått där förut, men åh vad vackert det var! Som en park mitt i skogen, träd men även öppna ytor med bänkar och bord, och så en bäverdamm och massor av bävergnagna träd. Dit ska vi ta med husse nästa gång han kommer. Så där var vi en stund, sedan gick vi längst stora stigen in i skogen. Gick och gick mellan skog och kalhyggen, uppåt mot bergen. Träffade ett par karlar på fyrhjuling som matte pratade med en stund, det visade sig att vi gått väldigt långt. Inte ovanligt iofs, men tanken var ju att inte gå så himla långt. Vi fick tips om hur vi skulle gå tillbaka närmsta väg, stannade vid en liten stuga i skogen några minuter, sen började vi gå hemåt. Men den sista biten skulle vi bli tvungna att gå bredvid en ganska stor bilväg och det är ju jättetråkigt, så vi valde att gå i skogen istället (matte valde men Zsandor höll nog med). Vilket innebar att vi hamnade mitt i ingenstanset. Jag visste ju åt vilket håll vi skulle och hörde bilvägen så helt vilse var vi inte, men jag hade ingen koll alls på hur långt det var... Som tur var har jag en utomordentligt inbyggd kompass när jag är i skogen så vi hittade rätt till slut, men då hade vi gått minst en timme över kalhyggen, genom skog och berg utan stigar och utan att riktigt veta om vi var på rätt spår.
Och när vi nästan var tillbaka vid bilen träffade vi en kvinna med en pinscher! Hur stor är den chansen? Två röda pinscherhanar från samma kennel som träffas i skogen... Malte hette han och ville gärna leka, men det går ju inte och dessutom skulle Zsandor nog inte ens viljat det om det varit en tik, för han var så trött! Han stod bara med svansen nere och tittade längtansfullt mot bilen medan vi pratade.
Nu har vi verkligen börjat träna upp kondisen igen både matte och hund, så fort värmen kom och snön försvann har vi tillbringat flera timmar ute varje dag, så härligt! Och dagens promenad i kuperad terräng med stekande sol som slutade på över tre timmar var nog det jobbigaste Zsandor varit med om på hela året, till och med jobbigare än utflykten i lördags, för nu sprang han ju lös hela tiden och det var fullt rusch hela tiden.
Tyvärr hade jag ingen kamera med mig och jag ångrar det djupt, vilka bilder det hade kunnat bli idag! Är dessutom hyfsat säker på att vi såg ett björnspår (baktass) i utkanten på ett kalhygge. Vid det laget ville jag bara hem så jag orkade inte bry mig så mycket.
Vid halv fem parkerade vi bortom Sidsjön vid det stället där vi senast var på Zsandors födelsedag (nästan en månad sedan), då var det snö men jag trodde det skulle vara ett fint ställe på våren. Vilket jag hade rätt i! Det finns ett arboretum i skogen där (en slags trädplanteringsställe med olika träd som egentligen inte ska växa i området) och vi har inte gått där förut, men åh vad vackert det var! Som en park mitt i skogen, träd men även öppna ytor med bänkar och bord, och så en bäverdamm och massor av bävergnagna träd. Dit ska vi ta med husse nästa gång han kommer. Så där var vi en stund, sedan gick vi längst stora stigen in i skogen. Gick och gick mellan skog och kalhyggen, uppåt mot bergen. Träffade ett par karlar på fyrhjuling som matte pratade med en stund, det visade sig att vi gått väldigt långt. Inte ovanligt iofs, men tanken var ju att inte gå så himla långt. Vi fick tips om hur vi skulle gå tillbaka närmsta väg, stannade vid en liten stuga i skogen några minuter, sen började vi gå hemåt. Men den sista biten skulle vi bli tvungna att gå bredvid en ganska stor bilväg och det är ju jättetråkigt, så vi valde att gå i skogen istället (matte valde men Zsandor höll nog med). Vilket innebar att vi hamnade mitt i ingenstanset. Jag visste ju åt vilket håll vi skulle och hörde bilvägen så helt vilse var vi inte, men jag hade ingen koll alls på hur långt det var... Som tur var har jag en utomordentligt inbyggd kompass när jag är i skogen så vi hittade rätt till slut, men då hade vi gått minst en timme över kalhyggen, genom skog och berg utan stigar och utan att riktigt veta om vi var på rätt spår.
Och när vi nästan var tillbaka vid bilen träffade vi en kvinna med en pinscher! Hur stor är den chansen? Två röda pinscherhanar från samma kennel som träffas i skogen... Malte hette han och ville gärna leka, men det går ju inte och dessutom skulle Zsandor nog inte ens viljat det om det varit en tik, för han var så trött! Han stod bara med svansen nere och tittade längtansfullt mot bilen medan vi pratade.
Nu har vi verkligen börjat träna upp kondisen igen både matte och hund, så fort värmen kom och snön försvann har vi tillbringat flera timmar ute varje dag, så härligt! Och dagens promenad i kuperad terräng med stekande sol som slutade på över tre timmar var nog det jobbigaste Zsandor varit med om på hela året, till och med jobbigare än utflykten i lördags, för nu sprang han ju lös hela tiden och det var fullt rusch hela tiden.
Tyvärr hade jag ingen kamera med mig och jag ångrar det djupt, vilka bilder det hade kunnat bli idag! Är dessutom hyfsat säker på att vi såg ett björnspår (baktass) i utkanten på ett kalhygge. Vid det laget ville jag bara hem så jag orkade inte bry mig så mycket.
Kommentarer
Trackback
