Zsandor

Idag skulle målaren ockupera vår lägenhet så vi höll oss borta hela dagen.
Jag skjutsade Kristofer till jobbet innan 7 imorse, sen var jag tvungen att åka hem igen för jag hade glömt mina pjäxor, men sen tog min planering för projekt "Fly från lägenheten" vid. Jag parkerade i p-hus i stan så att Zsandor kunde vänta i bilen utan att bli kall (han fick ha täcke på sig för säkerhets skull) och sedan satte jag mig i datorsalen i skolan, satt där en timme och väntade på att det skulle bli ljust.

Efter 9 var vi framme vid Fälltjärn i Nävertjäl där Rutbergsterrängen tar vid. Min plan var att ta en riktig långtur på skidor och därborta är det alltid bra spår och stora mängder snö. Tyvärr var Zsandor inte lika pigg på att skida som jag, så första halvtimmen eller nåt så var han sur och motvillig, jag fick dra honom i kopplet alternativt ha honom framför mig och tjata på att han skulle gå framåt...

Först är det en lång och skön raksträcka, sen börjar det gå uppåt, men förutom att mitt skavsår på hälen gjorde ont så var det inte alls jobbigt att åka uppåt! Jag tror faktiskt det beror på att jag åkt så mycket sista veckan att min kondis blivit lite bättre, och min teknik så klart!

När vi väl kom upp på den första av de stora myrarna vaknade Zsandor till, han kanske kände igen sig, vad vet jag. Eftersom han ändå inte ville dra så fick han springa lös, då blev det fart på honom!

Det var så sagolikt vackert uppe på myren, det var mulet först men med ett fantastiskt ljus och sedan sprack himlen upp lite av och till. Jag bara njöt, dels av skidfärden (det är så kul och mycket bekvämare än att gå!) och dels av den fantastiska naturen. Att en myr kan vara så vacker även på vintern har jag inte tänkt på förut.

Vi fikade lite vid vindskyddet som ligger ett par km från Rutbergshotellet (det är inget hotell utan en värmestuga) eftersom hundar ändå inte får vara där inne. Sen vände vi tillbaka igen, vilket mest berodde på att skavsåret inte kändes bra. Men jag skulle lätt kunnat vara ute flera timmar till, det var så härligt och perfekt väder/temperatur för att skida!

På vägen tillbaka till bilen gick det i full galopp, efter myrarna var det ju en lång lång nedförsbacke... för några veckor sen skulle jag inte vågat åka så fort nedför men nu har jag blivit säkrare så jag bara lät tyngdlagen göra jobbet. Zsandor hade så himla kul, han rusade i full fart nerför backarna, det var ett under att han inte gjorde en kullerbytta i snön! Sen stannade han och väntade och när han såg att jag kom åkande i full fart så satte han iväg igen så snön sprutade runt honom. Jag hade aldrig vågat åka så fort med honom i koppel men när han är lös kan han ju sköta sig själv och han är smart nog att förstå att han inte ska stå i vägen för mig.

Vi var ute i två timmar och hade då åkt drygt 1 mil, men som sagt, hade mina hälar känts bättre och Zsandor velat så hade jag gärna åkt en mil till!

Det enda som är lite synd, är de sura typer som finns i spåren då och då. Som en gubbe vi träffade nu som bara var tvungen att tala om för mig att hundar inte fick vara lösa (Zsandor störde inte honom för fem öre utan kom till mig direkt på inkallning när vi såg gubben komma) samt att de inte fick springa i spåren. Alltså, jag förstår ju vad han menar, men om jag har min hund lös och han inte stör någon annan och det knappt är några folk ute alls, vad spelar det då för roll? Det är vinter nu och inga djur som har ungar eller så. Och vad gäller spåren förstår jag vad han menar, men Zsandor sprang mest bredvid spåren och då han sprang ner i spåren så åkte jag bakom och då försvann hans spår. Jag fattar ju att man inte kan ha stora hundar som förstör skidspåren, men jag kollade ju först att det inte blev nån skada på spåren och Zsandor väger så pass lite att det inte blir nån större skada än att den repar sig när jag skidar bakom.

Så länge jag inte förstör nåt tycker jag de där sura gubbarna kan hålla tyst, tror många av dem bara vill säga sådär för att ha nåt att klaga på.

- - -

Vi hade mycket tid att fördriva och vädret var härligt så efter skidturen styrde jag kosan mot Myckling där vi tog en liten promenad på 50 min. Jag hade massor av energi trots att jag bara sovit drygt 3 timmar på natten(!). Zsandor tyckte inte alls det var konstigt att vi skulle ut igen även fast vi just skidat en mil, kanske hade han glömt det?

Vi busade lite med pinnar och lufsade runt i sakta mak. Då träffade vi på ännu en surgubbe, den här gången var den en gubbe som inte tyckte vi skulle gå bredvid spåret (bredvid skidspåret var det en skotrad "väg" på kanske 2 m) eftersom han menade att även den delen av stigen var till för skidåkare. Hallå, var sjutton ska jag gå då?  Dessutom var han en såndär som låter sin hund springa i lång lina och inte har nån koll alls, hunden sprang fram mot oss trots att gubben stod på skidor flera meter bort, så jag var tvungen att backa för att hans jäkla hund sprang fram. Suck, i såna fall önskar jag att jag vore en sån som inte bryr sig, då skulle jag skrikit till honom att min hund är sjuk så han måste hålla i sin egen. Zsandor var i alla fall jätteduktig, trots att det var en hanhund.

- - -

Efter en sväng på Naturcompaniet där jag kollade på skidbyxor så åkte vi och hämtade Kristofer på jobbet och sedan tillbaka till stan och in i ett p-hus igen. Zsandor blev omstoppad med min dunjacka så han äntligen kunde få vila, medan vi gjorde ärenden på stan. Jag köpte ett par "hundbyxor" som jag kallar dem. Har nämligen inga bra enkla byxor att ta på mig när jag ska gå ut med Zsandor, m.m., utan jag väljer mellan termobyxor, mjukisbyxor och fjällrävenbyxor. De sistnämnda är lite hårda och obekväma, mer till för avancerade skogsturer, vandring m.m. Så nu köpte jag mig ett par braiga byxor som är lite som träningsbyxor men i mer "hårt" material, tunna så de funkar på sommaren men även nu på vintern med underställ under. Anledningen att jag kallar dem hundbyxor är för att de ska vara till för hundaktiviteter: promenader, rastningar, skidåkning, cykling, hundträning, m.m. Och snygga var de så jag är sååå nöjd!

Väl hemma behöver jag nog inte tala om att Zsandor slocknade?