Zsandor

Idag var det äntligen dags, vi vandrade upp till Vitsjöberget där vi inte varit sedan förra hösten. Åh vad jag har längtat efter att få klättra upp på mitt fina berg! Vi tillbringade ju massor av timmar där förra sommaren och hösten (tills snön kom så det blev omöjligt att ta sig upp), gick runt på berget, lekte, satt och solade, fikade, hade det fantastiskt mysigt. Nu var det dags igen!
Jag hade tänkt vänta till en varm och solig dag men kunde inte hålla mig längre, trots att det var kallt, blåsigt och molnigt. Men när vi väl börjat närma oss så sprack himlen upp, och en dryg timme så var himlen så gott som klarblå med enstaka molntussar, så vi fick vår sol på Vitsjöberget! Det var en helt underbar bergstur, vi gick inte så långt alls utan bara upp på berget (tar ca 1 timme från bilen) och en bit längs bergskammen, sedan slog vi läger ett bra tag, fikade, solade, lekte med pipisar, innan det var dags att gå hemåt. En fyra-timmars-tur blev det och det räckte inte på långa vägar, jag skulle gärna stannat kvar några timmar till, antingen bara suttit där eller också fortsatt längs bergskammen för det är ett stort berg så man kan gå långt och det finns mycket vacker utsikt att titta på - åt ena hållet ser man Domsjöfabriken och stan, åt andra hållet havet och åt övriga håll bara skogar och berg... Men eftersom mina föräldrar var på väg så hade vi inte så mycket val, det vara bara att åka hemåt och laga mat till dem. Men inte sörjer vi över det, nu har vi ju det bästa kvar till nästa gång, nämligen resten av berget och den riktiga vildmarken som börjar på andra sidan... Zsandor blev inte trött alls trots att han höll igång hela tiden, matte däremot är visserligen vältränad men inte längre van att gå uppåt uppåt uppåt... Hemma i Smedjebacken är det en del berg, men inte i närheten av de berg vi har här, så jag är inte längre van vid allt uppåtstigande innan man kommer upp i den riktiga skogen...


Vackra Småtjärn när vi är halvvägs upp med Vitsjöbergets fot i bakgrunden


Småtjärnsstugan skymtar bak i bilden


Höga Kusten-leden över myren


Zsandor mördar en pinne


Min lilla bergakung


Underbar utsikt mot kusten


Ståtliga berg men svåra att fota


Äntligen uppe! Mattes skadade knä tyckte inte om klättringen...


Man ser faktiskt havet i bakgrunden, men det syns inte så bra på bild


Zsandor blir inte trött alls, van bergshund som han är


"Jag vet att du har leksaken bakom ryggen"


"Men kasta då, ret-matte!"


"Oj där flög leksaken förbi"


"Yes! Min, bara min"


På hemvägen var det för många myror på stigen tyckte Zsandor och vad gör man då? Jo sätter sig i strandkanten och svalkar av tassarna från myrbetten. Min smarta hund har kommit på det alldeles själv.


Tillbaka nere vid Hamptjärn och bilen, Zsandor passar på att dricka innan hemfärd

Imorgon blir det förhoppningsvis en ny utflykt med mattes föräldrar och Mysan!