Zsandor

Idag tog vi det lite lugnare, men inte mycket. Vi traskade iväg till "vår" skog i Svedjeholmen och gick upp en bit på Höga Kustenleden. Efter en stund träffade vi den finska tanten och hennes hund Tesso, en blandning mellan schäfer och leonberger, som Zsandor lekt med några gånger. De lekte lite nu också, men stora Tesso slog till Zsandor med tassen så han pep till, och sen var han rädd för henne. När hon försökte leka kröp han ihop och pep som en liten valp. Det släppte dock efter några minuter men ingen av dem var längre intresserad av att leka.
Vi gick vidare upp på Svedjeberget, jag har inte varit däruppe sen hösten för snart två år sedan av någon konstig anledning. Det är jättefin utsikt där uppe, man ser ändå bort till Ögletjärnsberget.
Vi åt lite matsäck och klättrade sedan ner för berget till Vitsjöstugan. Plaskade lite i vattnet och gick sedan hem över bergen i ganska jobbig terräng.
Idag var det riktigt varmt ute så denna "promenad" på knappt tre timmar var mer än nog tyckte både jag och Zsandor.


Jag funderade lite när vi var ute över hur livet har ändrats för Zsandor. Är övertygad om att han trivs bättre i Norrland än i Stockholm som jag skrivit om förut. Mycket större skogar, närmare till härliga platser att gå på, lugnare område att bo i osv., och inte minst att vi har bil och kan åka till massa roliga ställen! 
Hemma i sthlm var livet lite annorlunda, vi hade två "stora" skogar hyfsat nära, även om det inte kommer i närheten av hur det är här. När vi bodde hos mamma och pappa gick vi mest i skogen där och den är rätt stor, fast det blir samma rundor så man tröttnar snabbt. Sen när vi flyttade hemifrån hade vi Runbyskogen på hyfsat avstånd också, tog väl 45 minuter att gå dit, och där kunde man gå ganska långt. Men det är samma sak där, man tröttnade ju på att gå samma rundor. Det blev väl längre promenader (över två timmar) ca två gånger i veckan, annars gick vi i skogen utanför lägenheten där man visserligen kunde gå en dryg timme på olika stigar, men det var bara motionsspår och alldeles för nära vägar och bebyggelse för att kunna ha honom lös.
Skillnaden var att på båda ställena vi bodde i Väsby hade vi nära till hundklubbar och gick på olika träningar regelbundet. Hos mamma och pappa är det drygt fem minuters gångväg till brukshundklubben, och förutom det gick vi på träning och hundpromenader två gånger i veckan.

Sen när vi bodde i Smedby var det ännu mer aktiviteter, samma avstånd till hundklubben, nu Smedby Hundklubb där vi var väldigt engagerade. Vi hade lydnadsträning två gånger i veckan där också, hundpromenader på helgerna, nån liten prova-på-kurs då och då. I hundhagen vi förfogade över fanns agilityhinder vi tränade på, och överhuvudtaget var det ett jättebra ställe att träna allt möjligt där hunden skulle vara lös. Flera gånger i veckan träffade vi hundkompisar i hagen att leka med, Zsandor hade massor av tikkompisar. Dessutom träffade vi vänner med deras hundar ofta för att promenera tillsammans. Det var fullt upp, åtminstone så länge snön höll sig undan.
Jag saknar hundklubben på många sätt, dels alla vänner och Zsandors vänner, dels alla aktiviteter och träningar som anordnades, men framförallt att det var så lättillgängligt. Det fanns nästan alltid nån hundkompis i hagen för Zsandor att leka med om jag var jättetrött och inte orkade gå så långt, och att promenera några hundra meter till träningsplan eller hundhagen (på vintern var vi inomhus i en bandyhall, varmt och stooort!) för att träna var så himla bra och enkelt.

Det är därför det blivit så lite med träning nu, att sätta sig i bilen och köra långt för att gå på träning är inte alls lika lockande. Fast ok, hade det varit till min gamla hundklubb jag skulle köra hade det såklart varit något helt annat. För det första är det självklart inte lika lockande på en klubb där jag knappt känner någon, och framförallt så trivs jag inte så bra på brukshundklubben. Vet inte hur det är här, men på många klubbar är det så elitistiskt, vissa raser räknas inte (de som inte är bruksraser dvs.), nykomlingar tittas snett på, och allt är inställt på prestation. Det gillar jag inte riktigt, visst andra får tävla och greja hur mycket de vill, men det ska inte vara så att man känner sig utanför för att man inte vill tävla.
Jag tränar inte alls för att tävla, har inget intresse för sånt för fem öre och har inget behov av att "visa upp" någonting. Enda anledningen jag kan tänka mig till något liknande är tex. att göra anlagsprov för att man vill ha sin hund till eftersökshund eller så. Och det är ingen hemlighet att det tittas snett på personer som bara tränar för att det är kul och givande utan en tanke på tävling. Vet inte hur många gånger jag fått kommentarer om att jag inte är intresserad av att tävla. Värst var när Zsandor var två och vi skulle börja någon fortsättningskurs i lydnad, och jag fick höra av en tränare på SBK att "Zsandor är ju två år, då ska han vara färdig med lydnadsklass I redan", för när hennes hundar var två år hade de minsann redan tävlat i både ena och andra. Fy sjutton för såna människor som känner att de måste trycka ner andra, men det är väl inte konstigt att såna även finns i hundvärlden egentligen.

Nej, träningen på vår klubb var inte lika dödsallvarlig, även om många tävlade framgångsrikt. Alla låg på olika nivåer och det var mycket vardagslydnad, och den tävlingslydnad vi hade gjorde vi på så roliga sätt som möjligt, både för oss och hunden. Aldrig ett ord om att man "måste" tävla, eller prestera, aldrig någon som tittade snett. Alla hundar var välkomna, oavsett nivå och vi hjälpte varandra. Det som var i fokus var att ha kul och stimulera hunden, oavsett vad vi hittade på, inte att vara bäst. Mycket mer avslappnat.

Men förutom att jag saknar hundklubbslivet och inte är lockad av att träna här på en främmande brukshundklubb, så är ju allt såklart bättre här. Skogar, ängar och berg överallt för Zsandor att springa i, och därmed massvis med ställen att träna på, även om det inte blir lika konventionellt som på en träningsplan. Sen spelar det såklart in också att jag är less på lydnad, det var roligast i början såklart att lära in alla moment och få ihop det, nu känns det bara som ett nötande på saker som han kan, inte perfekt men hyfsat. Och ska man inte tävla, vad spelar det då för roll om han går fot snett eller inte vill ligga plats när det är blött? Lydnaden är ju bra att ha, i alla fall vissa saker, och bra förslag på aktiviteter också, men hur kul är det egentligen på en skala jämfört med tex. spårning och agility? För en rastlös och självständig pinscher är spår, uppletande och sånt mycket mer passande än lydnad, och agility skulle jag gärna träna med honom om det funkade att ha honom lös bland andra hundar, samt om han gillade det. Kanske beror det på mig, men han har aldrig varit speciellt intresserad av agiliytbanan, hur mycket jag än försökt att göra det roligt. Det är kul nåt hinder och nån runda, sen tröttnar han. Som det anstår en pinscher visserligen, men jobbigt för den som ska försöka motivera.

Ojojoj vad jag skriver, det blir så när jag börjar på nåt ämne jag har mycket funderingar kring. Och lite sugen är jag ibland på att starta upp en "amatör" hundklubb, såsom Smedby Hundklubb, en klubb som inte går under SBH och som, tja, inte är så himla seriös och prestigeinriktad. Det får bli i framtiden när jag hittat min plats att bo på.
På tal om klubben borde jag kanske tala om att jag inte ska sitta kvar i styrelsen för Smedby Hundklubb längre eftersom jag inte planerar att flytta tillbaka. Hm...

Avslutar med en fin bild på Zsandor från igår: