Zsandor

Idag var jag och Zsandor hundvakt åt Pepsi medan hennes husse och matte var på IKEA.
De kom hit med henne vid halv elva och då busade vovvarna en stund, (förstår inte varför Zsandor tycker det är skitkul att busa med Pepsi hemma men inte när vi är där eller ute?), sen bar det i väg till skogen. Vi åkte till Sandlågan för att försöka ta oss en bit på Höga Kusten-leden som går mot Balesudden. Det var lättare sagt än gjort.
I början var det barmark varvat med hård snö så det gick jättebra att gå. Sen blev det värre, först lite mer snö, sen mer och mer och dessutom skare. När vi kom upp på första berget där stigen går så var det ett par dm snö och skare som var precis lagom hård för hundarna att springa på och för mig att stå på... och sedan åka igenom. Så medan hundarna hade skitkul, sprang runt med varsin pinne, spårade, fick fnatt (Zsandor) och även jagade varandra litegrann, så kämpade jag igenom skaren med mina gummistövlar. Som tur var hade det sprungit många älgar där ganska nyligen så jag gick mest i deras spår, vilket underlättare betydligt. Tyvärr gick älgarna inte efter leden så efter en stund kände jag inte igen mig och var tvungen att vända och gå tillbaks en bit och sedan plumsa i snön utan älgarnas hjälp. Ju längre jag gick desto värre blev det, snön blev inte bara djupare utan även hårdare, precis sådär att man tror man kan stå på den och sen knakar man igenom. Det måste vara det allra jobbigaste underlaget man överhuvudtaget kan gå på, varje steg är en plåga. Men jag är envis som tusan så jag fullföljde vad jag hade bestämt, att ta mig till raststugan.
På väg neråt mot stugen var det betydligt lättare och även barmark vid ett par ställen. Väl i stugan tände jag en liten eld i vedugnen med fnöske och hushållspapper för att torka mina blöta strumpor. Sen åt jag mina ägg och muffins och satte på mig torra, stekheta strumpor - det var så skönt! Zsandor fick på sig sin tröja som jag hade värmt upp lite också eftersom han var lite blöt, det var snöblandat blaskregn hela vägen till stugan.
På tillbakavägen vägrade jag ge mig upp på det öppna berget med skaren igen så vi gick längs strandkanten. Dum som jag är tänkte jag inte på det innan, nedanför berget finns en sand/stenstrand på sommaren och där var det nu tjocka isblock som vi kunde gå på. Längre ut skulle det nog vara livsfarligt att gå men längs stranden var det ingen fara, dels den jättetjocka isen och dels är det strand under isen, på sin höjd grunt vatten på några ställen. En bit var vi tvungna att gå upp på klippor och då vart det lite jobbigt igen men det var ingenting mot ditvägen. Att gå till stugan tog nästan två timmar, att gå tillbaka tog en dryg timme och då inräknat matpausen.

Väl hemma efter en skumpig biltur på leriga vägar slocknade hundarna direkt, och jag slumrade också till en stund bredvid Zsandor.
Nog kunde promenaden varit trevligare: mindre regn och mer sol, mindre snö och minus den begynnande huvudvärken på tillbakavägen, men kul har vi haft och vovvarna har kutat som tusan och lekt både med varandra och sina leksaker. Zsandor brydde sig inte om regnet utan var jättelycklig hela tiden, han har nog bestämt sig för att det är vår så han förtränger all snö han ser.


Äntligen hittar Zsandor en pinne som Pepsi också kan vara med på!





Vart tog bollen vägen?