Zsandor

Idag var en mindre lyckad dag.
Det började med att Kristofer gick ut morgonpromenaden med Zsandor medan jag åt frukost. Plötsligt ringde han från mobilen och sa att Zsandor bajsade blod och bad mig komma ut och titta, så jag lämnade min halvätna frukost och sprang ut och tittade. Bajset såg normalt ut men simmade i en sörja av slem och blod, men Zsandor verkade inte påverkad utan skuttade glatt omkring som vanligt. Väl inne försökte jag få tag på veterinären som hade telefontid men inget svar, vi hamnade bara i telefonkö. Jag ringde Tessan och rådfrågade och hon tyckte vi skulle åka in.
Väl framme fick vi vänta en halvtimma på att de skulle ha en lucka till oss, som tur var så träffade vi på Emmy som var där med sin inackorderingshund. Så medan vi väntade så promenerade vi en stund vid Höglandssjön med henne, Daima och goldenhannen hon tar hand om. Zsandor blev såklart glad att träffa Daima sådär oväntat men vi lät inte honom och goldenhannen hälsa på varandra. Det gick över förväntan, när Zsandor förstått att han inte fick hälsa så ignorerade han mest den andra hunden och den gjorde ungefär likadant. Enligt Emmy så var den väldigt lugn och godtrogen så kanske var det därför Zsandor var så lugn och snäll, det han har problem med är inte hanhundar i sig egentligen, utan hanhundar som är  på hans revir (som grannhunden Pelle) eller är påträngande, arga eller "dominanta" (eller vad man ska kalla det, såna som är som han och vägrar underkasta sig andra hundar av samma kön).

När vi fick komma in till ett rum hos veterinären blev det väntan och åter väntan på att få träffa en veterinär. Efter en timme (!) kom hon, men man kan kanskte inte kräva så mycket då man kommer oanmälda och dessutom var det faktiskt värt väntan av att få träffa en så bra veterinär. Hon var precis ny där och kom från Norge så det gällde att spetsa öronen när hon pratade. Hon var precis som en veterinär ska vara: trevlig, engagerad, frågade mycket och lyssnade (till och med skrev upp) allt jag sa. Sen berättade hon vad hon trodde och vad hon tänkte göra och istället för att ta hjälp av en sköterska så fick jag hjälpa till med att hålla i lite här och där och det uppskattar jag faktiskt för då känner sig Zsandor tryggare.
Vi har varit mer hos veterinären än de flesta eftersom Zsandor jämt blev sjuk och skadade sig när han var yngre och av alla veterinärer vi träffat så har det bara varit ett par, tre stycken förutom hon idag som har varit bra. Inte sällan är de otrevliga, lyssnar inte, bara brådskar igenom det som ska göras. Som hon som satt i reception när vi kom idag, en ung tjej som verkligen var otrevlig och såg skitsur ut. Är det mitt fel att de inte svarar i telefon så man måste åka dit för att fråga när man är orolig liksom?

Medan vi väntade på veterinären kom jag på att jag även skulle nämna att Zsandor spytt tre gånger förra veckan, en gång var det en bitbit han spydde upp (från ett knotben) samt att han gått ner två kg i vikt sen vi vägde sist innan jul. Då var han lite för rund och jag tänkte att han skulle tappa några hekton men inte såhär mycket. Visst har jag märkt att han blivit lite för smal och tänkte just imorse på att jag måste öka hans mat nu när jag orkar mer och vi rör oss mer båda två, men 2 kg!

Veterinären tog blodprover (som visade att han hade för höga värden röda blodkroppar, annars var det bra), kände ordentligt på magen som var bubblig, kände i analöppningen och där var det ovanligt mycket slem och gjorde det vanliga som att lyssna på hjärta, tog tempen som var normal, kollade hudens elastitet osv. Hon trodde han var uttorkad och han fick injicerat natriumkloridlösning i nacken och på halssidorna sådär så att det blir som pucklar som kroppen sakta suger upp (de är inte borta helt än, han ser jättelöjlig ut). Blodvärdet visade just att han var uttorkad visade det sig sen, och det är ett problem för han dricker sällan vatten, kanske var tredje dag ungefär, kanske för att han äter blötfoder.
Vad gäller magen så trodde hon på tarminfektion och eventuellt att han fått sår i tarmens slemhinnor efter vass benbit (men hon trodde inte det satt fast nån benbit för det skulle antagligen kännas och han skulle ha ont och må mycket dåligt rent allmänt), därav blodet.
Så nu ska han äta antibiotika tio dagar och en slags magsårsmedicin lika länge för såren, dessutom ska han äta specialfoder några veckor, Hills i/d som är bra för matsmältningen. Och jag ska tänka på att få i honom mer vatten, i torrfodret kan jag hälla i vatten och sen när han återgår till sitt färskfoder får jag helt enkelt blanda i mer vatten så han får i sig, för det är ju inte så lätt att tvinga en hund att dricka...

Som om det inte var nog med att tillbringa tre timmar hos veterinären, bli rakad på benet, bli stucken med nålar på fem ställen, bli klämd på magen och få termometer och fingrar instoppade i ändtarmen, så blev middagspromenaden förstörd av att glassbilen kom och skränade.
Men den nya maten mottogs mycket tacksamt, även om det var hans vanliga foder i också nu så tror jag inte det kommer blir några problem för honom att äta torrfoder ett tag, det luktade till och med gott i min näsa!