Konstig skogspromenad
Idag fick Zsandor en riktig skogspromenad igen, även om 2½ timme känns i kortaste laget efter våra heldagar den senaste tiden. Men han är nöjd i alla fall, har sprungit mycket, spårat, lekt och blivit lite blöt av regn, så att komma hem var välkommet.
Tyvärr träffade vi på en av sommarens stora minus, en huggorm. I vår mysiga glänta! Nu är den förstörd för all framtid, nu kommer jag inte kunna sitta där lutad mot ett träd och slappna av i solen som jag gjort så många gånger förut, medan Zsandor nosar på älgspår och busar med pinnar. Inte med en huggorm ringlande i mossan intill. Jäkla fridstörare.
Det gav mig i alla fall lite eld i baken, jag ska ringa till veterinären och fråga om de kan skriva ut cortisontabletter till oss. Vi kommer ju förhoppningsvis befinna oss långt in i skogen många gånger under sommaren, med flera timmars vandring till närmsta bil. Och veterinären här är ju bara öppen på vardagar så den är ju inte mycket att hänga i granen heller, jourveterinären har varit skitsvår att få tag i de gånger jag behövt honom.
Jag har inget emot ormar rent spontant, har "jobbat" med ormar i djuraffär nästan ett år och det enda som var jobbigt där var när tigerpytonen var på dåligt humör. Mjölksnoken var min favorit och en sån vill jag ha om jag nånsin i framtiden skulle få för mig att ha en orm (kommer troligtvis aldrig inträffa).
Men huggormen är obehaglig, det är möjligt att det ligger i våra instinkter att akta oss för ormar, jag är främst nervös för Zsandor skull såklart. En råttjägare som han har stor risk att bli biten om han ser att det rör sig i gräset och kastar sig på marken. Tur i oturen är då att han använder tassarna när han jagar, hellre att han blir biten i en tass än i nosen eller halsen, hemska tanke!
Vi gick via grottan och bergen till Vitsjöstugan, där kopplade jag honom eftersom jag hörde jag röster. Efter en stund såg jag två joggare ute på myren i full fart. En stund senare skulle jag koppla loss Zsandor igen då jag hörde nåt som kom springande genom skogen, hjärtat slog snabbare och jag var förväntasfull och lite förskräckt, men det var bara en hund. En irländsk setter som sprang fram till Zsandor som såklart morrade när han blir påsprungen sådär, sen stannade hunden upp, såg förvirrad ut en stund och fortsatte sedan ut på myren, efter joggarna. Antagligen deras hund, men himla oansvarigt. De hade nog hunnit en bra bit vid det här laget, och verkade inte bry sig om att deras hund saknades. Hunden hade en såndär gul-organde liten väst på sig så jag funderade på om den arbetade på något sätt, men kom sen på att då ska det stå med tydliga bokstäver vad den har för arbete, just för att mötande ska veta och inte tro att den springer runt i skogen hur som helst.
Just när hunden sprungit iväg hördes ett konstigt läte inifrån skogen där den kommit fram, har ingen aning om vad det kan ha varit. Det lät ganska högt, liksom lite brölgnällande så jag funderade på om det var ett skadat djur, men vågade inte gå tillbaka för att kolla.
Hela promenaden var konstigt och var dödstrött så jag intalar mig att jag hallucinerade.
Tyvärr träffade vi på en av sommarens stora minus, en huggorm. I vår mysiga glänta! Nu är den förstörd för all framtid, nu kommer jag inte kunna sitta där lutad mot ett träd och slappna av i solen som jag gjort så många gånger förut, medan Zsandor nosar på älgspår och busar med pinnar. Inte med en huggorm ringlande i mossan intill. Jäkla fridstörare.
Det gav mig i alla fall lite eld i baken, jag ska ringa till veterinären och fråga om de kan skriva ut cortisontabletter till oss. Vi kommer ju förhoppningsvis befinna oss långt in i skogen många gånger under sommaren, med flera timmars vandring till närmsta bil. Och veterinären här är ju bara öppen på vardagar så den är ju inte mycket att hänga i granen heller, jourveterinären har varit skitsvår att få tag i de gånger jag behövt honom.
Jag har inget emot ormar rent spontant, har "jobbat" med ormar i djuraffär nästan ett år och det enda som var jobbigt där var när tigerpytonen var på dåligt humör. Mjölksnoken var min favorit och en sån vill jag ha om jag nånsin i framtiden skulle få för mig att ha en orm (kommer troligtvis aldrig inträffa).
Men huggormen är obehaglig, det är möjligt att det ligger i våra instinkter att akta oss för ormar, jag är främst nervös för Zsandor skull såklart. En råttjägare som han har stor risk att bli biten om han ser att det rör sig i gräset och kastar sig på marken. Tur i oturen är då att han använder tassarna när han jagar, hellre att han blir biten i en tass än i nosen eller halsen, hemska tanke!
Vi gick via grottan och bergen till Vitsjöstugan, där kopplade jag honom eftersom jag hörde jag röster. Efter en stund såg jag två joggare ute på myren i full fart. En stund senare skulle jag koppla loss Zsandor igen då jag hörde nåt som kom springande genom skogen, hjärtat slog snabbare och jag var förväntasfull och lite förskräckt, men det var bara en hund. En irländsk setter som sprang fram till Zsandor som såklart morrade när han blir påsprungen sådär, sen stannade hunden upp, såg förvirrad ut en stund och fortsatte sedan ut på myren, efter joggarna. Antagligen deras hund, men himla oansvarigt. De hade nog hunnit en bra bit vid det här laget, och verkade inte bry sig om att deras hund saknades. Hunden hade en såndär gul-organde liten väst på sig så jag funderade på om den arbetade på något sätt, men kom sen på att då ska det stå med tydliga bokstäver vad den har för arbete, just för att mötande ska veta och inte tro att den springer runt i skogen hur som helst.
Just när hunden sprungit iväg hördes ett konstigt läte inifrån skogen där den kommit fram, har ingen aning om vad det kan ha varit. Det lät ganska högt, liksom lite brölgnällande så jag funderade på om det var ett skadat djur, men vågade inte gå tillbaka för att kolla.
Hela promenaden var konstigt och var dödstrött så jag intalar mig att jag hallucinerade.
Kommentarer
Trackback
